mana.monroe

Jag skickar konstiga ångest-sms till Ollonet om att jag egentligen inte är blåst. Kiba står och slickar på mitt ben. Har suttit ute på balkongen och läst ett tag, men nu pallar inte hjärnan mer. Ingenting vettigt att se på teve och jag kommer säkerligen inte kunna somna om jag lägger mig redan. Dessutom vill jag inte vakna upp till imorgon.
Men sängen lockar. Jag bäddade rent förut. Med ljusa lakan dumt nog. De kommer bara blodas ned. Ibland är självföraktet så stort att det inte finns plats för nånting mer.

Jag känner mig verkligen som en butter Miranda (SATC) när jag läser i Kenzas blogg om hur hennes grek Teo kallar henne för den rätta. Jag tänker typ hah! hon är sjutton år eller nåt! Att dem ens orkar tro att det kommer hålla! Och det här från samma tjej som själv förlovade sig första gången som sjuttonåring och andra gången som... 21-åring. Fast det är ju faktiskt så att mina erfarenheter lärt mig en hel del och hur stor är chansen att hon är den rätta för honom? Han bor på Kreta, hon i Sverige.
Fast jag hoppas såklart att det går väl, inget annat sagt.

Men fan, Jag vill inte bli en såndär bitter fan som inte tror på kärlek. Är det sån jag kommer bli? Uh, äckligt Mana.

Jag har suttit och läst sedan jag senast skrev här i bloggen. Skall alldeles strax ta en sömntablett och göra mig i ordning för natten. Jag vet inte varför jag blivit så rädd för att sova den senaste tiden. Helst skulle jag vara vaken tills ljuset kommer åter och sedan somna, i lugn och ro och utan rädsla. Jag vet att jag skulle känna mig redo att somna vid tre och skulle säkerligen vara uppe ur sängen igen vid tolv. Det låter ju inte såå dumt ändå. Jag menar, elva-tolv är ju samma tid som jag stiger upp nu när jag lägger mig innan ljusets återkomst också.

Men det är inte meningen att jag skall vara så sen. Meningen är att jag skall gå upp klockan åtta och ge mig ut på en halvtimmes promenad med hundarna. Det låter så lockande och jag vet att jag är som piggast om jag sover dryga sju timmar.

Ändå tar jag mig för det mesta inte upp om mornarna och jag är så trött på att må såhär. Om jag fortfarande inte mår bättre när överläkare F återkommer från sin semester skall jag be mamma ringa honom. Se om min dos antidepressiva trots allt kanske behöver ökas på litegrann. Så jag har ungefär en månad på mig att fortsätta kämpa. Måtte jag ta mig upp tidigt imorgon bitti och gå ut på den där underbara promenaden som gör minst lika gott för mig som för hundarna.

---

Imorgon kommer Bels hit. Kanske stannar hon till söndag, kanske bara till lördag. Förmodligen skall vi hem till Ollonet på kvällen och jag vet inte riktigt hur jag känner. En del av mig vill helst stanna hemma, ligga i badet och frossa litteratur och se på skitteve med Bels i soffan.
En annan del vill sminka och fixa mitt hår, tillsammans med Bels, ta cykeln till Ladugårdsängen sjungandes Mötley-låtar med min gaphals till kusin och sedan rocka röven av Ollonet och Linda.

Jag känner mig så delad hela tiden.

Men nu har jag precis stoppat i mig tabletten så sov sött söta bloggläsare ♥

Nej, jag kan såklart inte somna. Äntligen börjar jag känna mig trött, men även om jag snart går och lägger mig igen kommer jag säkert inte somna. Nu är det ännu mer tankar som maler omkring i min skalle. Jag känner mig så jävla sviken. Livrädd. Om inte allt med Syd hade hänt skulle säkert hela Belse-grejen kännas ännu värre. Nu är det mer som att jag vant mig. Att jag inte längre kan bli chockad på det sättet. Jag antar att det är nåt positivt. Men vill ni veta en sak? När folk säger till er att ni är viktiga, då snackar de troligtvis bara massa skit.

det slog mig inatt, när jag låg i min säng och inte kunde somna pga min ångest, att jag inte har någon att höra av mig till när jag mår sådär dåligt. jag har ingen jag kan ringa/messa och säga: "hej, jag håller på att gå under av ångest här. vafan skall jag göra?" jag är helt utelämnad till mig själv. och tro mig. jag är inte direkt en bra vän åt mig själv när jag har ångest.

jag var på ganska okej humör när jag gick ut med hundarna. men så poff kom ilskan. pga alla dessa jävla killar som var överallt efter vägen. först moppe-tönt-killar som snackade massa skit om andra killar ("jonte? va, ingen vill väl tala med honom, han har ju finnar!") och sen idioter som spelade fotboll. och ännu grinigare blev jag när min snygga granne satt på en parkbänk med sin jävla flickvän och mös. och en av fotbollsidioterna liknade syds malin. så det kände som att den där promenaden lika gärna kunde... vara... öh. jag vet inte.

sen precis innan jag skulle låsa upp till trapphuset kom det två killar i typ 30-årsåldern. de började prata om hundvalpar. och när jag vände mig om stod den ena av dem och tittade på mig, och fort som fan tittade han bort när han såg att jag tittade tillbaks. det gjorde mig ännu grinigare. mesiga jävla tönt! flirta lite med mig vafan! jag börjar bli så jävla desperat nu så det fan är otäckt. förresten verkar alla dessa snygga killar ha så förbannat fula flickvänner.

uh.

mina föräldrar kommer hit imorgon kväll. de har gjort som vana att komma hit på måndagskvällarna och hjälpa mig städa. jag är så tacksam för när jag mår såhär är det sannerligen svårt att hålla ordning här hemma. var nyss på väg att ta mig an disken men hav upp genast.
jag vill bara vakna upp till en ny dag då jag kanske mår bättre

am i going down now?
am i going down?

jag skall snart ut med hundarna. borde ta mig an disken sen men det känns som att jag borde gömma mig i litteraturen nu. för jag mår verkligen skit och känner för att bita skallen av min omgivning och sen själv gå upp i rök. vill skära ett fint litet snitt i armen. må bättre. men så ser jag  bilder på mig med den där hemska jävla armen och jag blir illamående. och för att inte tala om benen.
men jag mår så jävla skit just nu och jag vill helst bara bli räddad.

nu sitter jag och tjuter igen. tjuter och sjunger på million miles away med hanoi rocks. sjunger med mikes fina röst. jag förstör låten. infekterar den såklart. fyfan vad jag är bra på sånt.

skall jag ta sobril igen? fan. det blir tredje dagen i rad och jag fastnar så lätt. men en liten liten halva bara...? jag känner mig så jävla ensam. fast jag inte borde.

kan ingen bara ta bort mig från mig själv?

jag tror att jag är så mycket starkare än vad jag är. nu börjar ångesten krypa sig på igen för att jag råkade gå in och läsa i en av mina gamla bloggar och för att jag sedan läste i en exkompis blogg, vars inlägg verkligen får mig att må... piss. tur att jag har belse. hon förstår mig. och när jag drar upp nikki och allt klokt han sagt, så vet hon vad jag pratar om, för hon har läst samma bok. hon är den första vän jag har som är på samma nivå som jag. om jag inte hade henne att tala med nu skulle jag istället suttit och karvat mig i armarna och gråtit arslet av mig.

jag vet att jag är en dålig vän just nu. jag orkar inte riktigt visa att jag bryr mig och engagera mig i andra. förutom belse. men om de är mina vänner på riktigt så förstår dem. jag går igenom ett litet helvete just nu och att belse är den enda jag orkar engagera mig i är för att hon helt enkelt är den viktigaste för mig. hon är min kusin. jag har dyrkat den lilla ungen sedan hon föddes för snart sexton år sedan. hon är min tvillingsjäl och jag bryr mig faktiskt mer om hur hon mår än hur jag själv mår.

så. ni som är mina vänner. jag hoppas ni förstår. och gör ni det inte, ja då kan ni faktiskt dra åt helvete.

jag har pratat - pratar fortfarande - med belse och skrivit ett brev till nina. nej, ensam är inte stark, och nina och belse är värda förbannat jävla mycket för mig. jag mår bättre nu.

det känns så menlöst. facebook. folks ytliga bloggar. helgon. de flesta människorna på min msn-lista. jag vill ha äkta vara. jag vill ha sixx am (troligtvis världens bästa texter). jag vill ha manson. jag vill ha djupa samtal och brevvänner som skriver långa och personliga brev. bloggar med djup.

alla idioter går mig på nerverna.
när kommer det brista?
när kommer jag inte kunna kontrollera mig själv längre?

jag har inget jävla tålamod och morrar i åt hundarna så fort de skäller. vilket iof är bra. fast jag pratar med dem. förväntar mig att de skall förstå vad jag säger. att jag inte har nåt tålamod idag och att de borde hålla käften innan jag sprängs fan. men såklart fattar dem inte. och jag fattar nog inte heller. egentligen skulle jag bara vilja sova.