Fullmåne
Har suttit med tarotkorten i 45-50 minuter just nu. Det är skönt, avkopplande. Intressant. Önskar bara att jag kunde tro på mig själv och slippa slås ned av ständiga tankar på att jag bara tolkar fel. De dykar upp flera gånger vid varje stjärna som jag lägger. Det tär så enormt mycket att inte ha nån tilltro till mig själv.
That's what I want
Jag vill vara vacker. Som Marilyn Monroe. Så jag kan fånga folk med min skönhet och sen, när de är för intrasslade för att kunna ta sig ur, behöver jag inte längre vara rädd för att bli lämnad.
Hor
Jag sitter och väntar. På vad vet jag inte. Min kropp längtar efter sängen, men mitt psyke skriker nej. Halvt panik. Kan inte koncentrera mig på läsning. Egentligen vill jag bara lyssna på musik. Somna till Mike Monroes trygga röst.
Men jag är rädd för att drömma. Mardrömmar nästan varenda natt.
Men jag är rädd för att drömma. Mardrömmar nästan varenda natt.
horeri horera
Kollade bdb och pang poff jävlar! så dök det upp en bild på en av syds vänner. Som visste om vad Syd gjorde i julas och var med när Syd hämtade ut sina saker härifrån. Som jag morrade åt och sa att jag inte ville ha i min lägenhet. Som var helt känslokall när jag stod där i hallen och grät. Lika kall som Syd själv.
VARFÖR ÄR JAG SÅ JÄVLA KÄNSLIG?
Ja, jag började gråta. Fast jag saknar inte Syd. Faktiskt. Skall gå in på det lite senare, hinner dock inte nu. Bexxhoran kommer snart <3
Are you living for love?
Jag vet inte vad det är med mig, varför jag reagerar så starkt som jag gör på böckerna. Det har aldrig hänt förut. När jag berättade för Ollonet att jag varit otröstlig en natt efter att jag legat och läst av serien så svarade han att det lät precis som mig. Och det är ju sant. Borderline är ju en emotionell personlighetsstörning, och det är inte första gången jag reagerar superstarkt på nånting som andra knappt höjer på ögonbrynen åt.
Jag vet inte varför jag blir så sorgsen. Olycklig samtidigt som jag blir lycklig. När jag läser så försvinner jag verkligen bort. När Edward står och flinar så ser jag det framför mig och det pirrar fan i min kropp precis som i Bellas!
När jag tänker på att jag snart läst klart serien börjar det genast göra ont i magen och jag känner hur tårarna är på väg att bryta fram. Varför är det så för? Det känns som att mitt liv kommer vara över när böckerna är färdiglästa. Men jag kan ju läsa dem igen! Och igen och igen och igen och igen! Och snart kommer det ju en ny bok, som skildrar Twilight ur Edwards synvinkel, så serien är ju faktiskt inte över i och med att de böckerna jag har hemma är slut.
Jag tror jag skall sluta hindra mig själv från att läsa så mycket i böckerna som jag vill. Jag är rädd för smällen som kan komma, men jag vet ju faktiskt inte om den faktiskt kommer göra det. Kanske kommer jag hantera situationen mycket bättre än vad jag tror. Dessutom är det dumt att dra ut på det. Att gå omkring och ha ångest för att jag inte vet hur jag kommer reagerar efter att sista sidan är läst...
Oh, Edward.
Och Jacob...
Jag vet inte varför jag blir så sorgsen. Olycklig samtidigt som jag blir lycklig. När jag läser så försvinner jag verkligen bort. När Edward står och flinar så ser jag det framför mig och det pirrar fan i min kropp precis som i Bellas!
När jag tänker på att jag snart läst klart serien börjar det genast göra ont i magen och jag känner hur tårarna är på väg att bryta fram. Varför är det så för? Det känns som att mitt liv kommer vara över när böckerna är färdiglästa. Men jag kan ju läsa dem igen! Och igen och igen och igen och igen! Och snart kommer det ju en ny bok, som skildrar Twilight ur Edwards synvinkel, så serien är ju faktiskt inte över i och med att de böckerna jag har hemma är slut.
Jag tror jag skall sluta hindra mig själv från att läsa så mycket i böckerna som jag vill. Jag är rädd för smällen som kan komma, men jag vet ju faktiskt inte om den faktiskt kommer göra det. Kanske kommer jag hantera situationen mycket bättre än vad jag tror. Dessutom är det dumt att dra ut på det. Att gå omkring och ha ångest för att jag inte vet hur jag kommer reagerar efter att sista sidan är läst...
Oh, Edward.
Och Jacob...
Babbel bara
Efter massa drömmar inatt (kommer ett inlägg om det sen som speciellt monstret och isabel måste läsa) var jag bitter och förbannad när jag gick ut med hundarna. Såg dock Nallen och hans lilla söta flickvän Emma (som jag har addat på msn, och Bexx tycker att jag är störd för tydligen frågar man inte om folks msn bara sådär, men ändå) en bit bort. Gick och höll varann i handen och bar i en pizza eller nåt och såg så söta ut och för en gångs skull missunnade jag inte ett par lycka, jag var inte en bitter, avundsjuk, elak subba, utan kände mig glad för deras skull. Jag brukar ju alltid bli bitter av par som går omkring och är så jävla kära, men efter att ha läst i Emmas blogg och även snackat lite med henne på msn så tycker jag faktiskt att hon är värd det. Betyder detta att jag börjar bli en bättre människa? :o
- - -
På väg hem igen stannade människor sina cyklar och glodde på mina hundar. Då blev jag rasande. Började tänka tillbaka till tiden då jag var 16-18 år och folk alltid stannade och glodde på mig på stan och kommenterade hur jag såg ut - och jag brukade skrika skaffa en jävla teve förfan och glo på den istället! och det var precis vad jag ville skrika till dem där idag. Kiba blev rädd för deras cyklar och gnällde till, fällde ned svansen mellan benen som en andra penis och gömde sig bakom mig. Och de jävlarna skrattade! Han gnällde till igen och de började skratta ännu mer! Ja, för det är ju verkligen roligt att min ena hund är livrädd för människor och andra hundar. Skitkul. Underbart att jag kunde bidra till eran glädje *tar fram en k-pist typ*
- - -
Hemma bäddade jag sängen och satte mig sedan och läste vidare i den där Manhattan-boken och messade med Linda och började känna mig lite lugnare. Sen satte jag mig här och pratar vidare med Linda på msn och lyssnar på Sisters of Mercy igen och jag mår lite bättre, men jag orkar inte äta. Finns inte energi till det just nu, kanske senare. Skall försöka att bara läsa en massa idag och stärka mig själv.
- - -
På väg hem igen stannade människor sina cyklar och glodde på mina hundar. Då blev jag rasande. Började tänka tillbaka till tiden då jag var 16-18 år och folk alltid stannade och glodde på mig på stan och kommenterade hur jag såg ut - och jag brukade skrika skaffa en jävla teve förfan och glo på den istället! och det var precis vad jag ville skrika till dem där idag. Kiba blev rädd för deras cyklar och gnällde till, fällde ned svansen mellan benen som en andra penis och gömde sig bakom mig. Och de jävlarna skrattade! Han gnällde till igen och de började skratta ännu mer! Ja, för det är ju verkligen roligt att min ena hund är livrädd för människor och andra hundar. Skitkul. Underbart att jag kunde bidra till eran glädje *tar fram en k-pist typ*
- - -
Hemma bäddade jag sängen och satte mig sedan och läste vidare i den där Manhattan-boken och messade med Linda och började känna mig lite lugnare. Sen satte jag mig här och pratar vidare med Linda på msn och lyssnar på Sisters of Mercy igen och jag mår lite bättre, men jag orkar inte äta. Finns inte energi till det just nu, kanske senare. Skall försöka att bara läsa en massa idag och stärka mig själv.
.
Ibland tror jag att alla hatar mig.
Ibland är nu. Så jag kanske inte borde vara inloggad på msn och snacka med folk som jag ändå bara tror stör sig på att jag skriver till dem. Kanske borde jag lägga mig i sängen, gömma mig under täcket och läsa om Edward.
Kanske borde jag dö.
[I'm so tired of being here
Suppressed by all my childish fears]
Ibland är nu. Så jag kanske inte borde vara inloggad på msn och snacka med folk som jag ändå bara tror stör sig på att jag skriver till dem. Kanske borde jag lägga mig i sängen, gömma mig under täcket och läsa om Edward.
Kanske borde jag dö.
[I'm so tired of being here
Suppressed by all my childish fears]
Idioti igen
Fan. Nu känner jag mig sådär ensam igen. Ensamhetskänslan. Jag hatar det. Det är nästan det värsta. När det känns som att hela världen har gett upp om mig. När pappa var här med godis förut så sa han: "Vi ses på söndag!" innan han drog. Och jag tänkte, shit. Skall jag vara ensam ändå till söndag? Såhär extrem brukar jag inte vara! Jag brukar väl ändå kunna njuta av ensamheten? Eller inbillar jag mig bara? Kanske blir det värre av att jag lyssnar på Sisters of mercy som jag knappt lyssnat på sedan jag var tillsammans med kinesjäveln. Plågar jag mig själv med flit? Men jag älskar dem ju. Musiken är så jävla bra.
Förhållanden är till för idioter.
Förhållanden är till för idioter.
Mana's back
Gick upp först när posten kom. Hundarnas skvättskydd. Glädje! Drog på mig hörlurarna och gick ut med hundarna på promenad. Glad av Crashdïet i lurarna. Har inte klarat av att lyssna på annat än Placebos mest depressiva låtarna den sista tiden så det var som att hälsa på en gammal och kär bekant när jag började lyssna på Crashdïet.
Släppte Kiba löst och lekte med hundarna i de nedfallna löven medan jag lyssnade på Poison. Log för mig själv resten av vägen hem. Är det dosökningen som börjar märkas av, månntro?
The story
Jag messade henne i fredags och frågade om hon ville komma hit på lördagen och fick till svar att hon var sjuk. Inget mer med det. Men så idag fick jag se i bilddagboken att hon var på fest i fredags och jag tycker inte att det är nåt konstigt med att jag reagerade på det. Jag hade ju fått svaret att hon var sjuk så därför kunde hon inte komma på lördagen - men så gick hon ändå på fest samma dag.
Hon var trött i lördags och antog att jag också var det, så därför hörde hon inte av sig om att träffas. Hoon hatar att jag skriver om det här så att alla kan läsa, men jag måste. Dessutom går det inte att föra en vettig konversation med henne när jag känner mig sviken. Hon bygger genast upp ett bollplank och skumbollarna som jag kastat mot henne studsar genast tillbaks till mig - fyllda med betong.
Jag har ju sedan tidigare vetat att hon inte vill ta konsekvenserna av saker hon gör som sårar andra. Hon attackerar och blir elak, men jag trodde faktiskt att hon hade mognat. Hon får mig att känna mig som en människa med mindre värde och det gör mig illa. Jag har ett värdelöst självförtroende och när jag blir behandlad sådär känns det ju knappast bättre.
Och när det kommer till hennes föräldrar så förbjöd dem henne att följa med mig på festen hos Fricus i fredags. Men hon får gå ut och festa med sina småkompisar. Dit polisen kom till råga på allt. Festen hos Fricus var lugn och mysig och jag kan även tänka mig att den var en hel del mognare än den hon var på. Ungdomar i hennes ålder brukar ju tendera att vilja supa sig fulla eller rentav redlösa.
Skitsamma. Jag orkar bara inte kämpa för det här mer.
Skräck
Jag skall ju hem till Fricus (Frida och Marcus) på fest ikväll och jag är redan skräckslagen. Hahaha. För ett år sedan hade jag aldrig ens övervägt tanken att gå på fest, men numera känner jag att jag kan. Bara jag får i mig en öl så kommer jag känna mig avslappnad och redo. Fast jag skulle gärna ta den där ölen redan nu :P
Fan!
Jag har läst Maddes blogg i ett antar månader, men under den senaste tiden har hon inte uppdaterat nånting. Så kommer jag in i Stina-Lees blogg av en slump och får läsa att Madde har dött av sin cancer. Trodde inte att jag skulle bli så påverkad som jag faktiskt blev - är. Insåg att jag satt och skrek "Fuck" högt som fan och nu tjuter jag. Jag vet att hon har det bra nu, men det känns ändå så jävla sorgligt! Hon var så stark och jag kommer alltid beundra henne för hennes positiva inställning. Trots sin svåra cancer verkade hon för det mesta se positivt på livet och sånt som hände. Fan. Jag kommer alltid se upp till henne! ♥
Överdriven satunge
Jag borde inte bry mig så jävla mycket hela tiden. Det har jag ju alltid fått höra, att jag reagerar för starkt. Och inbillar mig saker. Just nu känns allt så jävla overkligt.
Sitter och pillar på mina ben. Inåtväxta hårstrån. Gamla skärsår.
Hundarna sover. Jag borde joina dem. Fast egentligen borde jag läsa. Det skulle nog göra mig gott.
Fanskapsmana.
Sitter och pillar på mina ben. Inåtväxta hårstrån. Gamla skärsår.
Hundarna sover. Jag borde joina dem. Fast egentligen borde jag läsa. Det skulle nog göra mig gott.
Fanskapsmana.
massa tankar
jag har spenderat de senaste 55 minutrarna med att kolla på sex and the city-filmen (läs inte mer om ni inte sett den och inte vill veta vad som händer). jag var tvungen att ta en paus när bröllopet mellan carrie och big ställdes in. jag började tjuta som ett barn. inte av sorg för carrie eller big.
när jag ser på teve eller film eller läser en bok där partnern (tamejfan alltid killen) sviker sin tjej/kvinna/dam/brud/whatever, kommer hela syd-grejen tillbaks till mig och det börjar göra ont igen. inte pga syd, för jag är verkligen över honom och jag är glad att vi inte längre är tillsammans. men själva sveket sitter som en tagg i mig och det skrämmer mig att erkänna att jag inte längre tror på trohet. jag vet inte ens om jag längre tror på kärlek.
dels tror jag inte att jag nånsin kommer träffa nån igen, men om jag mot all förmodan skulle göra det... så är jag övertygad om att det bara skulle gå åt helvete ändå. jag är säker på att jag kommer bli sviken igen och jag vet inte om jag ens skulle våga öppna upp mig sådär igen för en människa igen. inte för en kille i alla fall. folk är så jävla rädda hela tiden. rädda för att binda sig, rädda för att ge av sig själva, och nu börjar jag tydligen bli en av dem. jag längtar ständigt efter den där underbara kärleken samtidigt som det skrämmer mig så inihelvete. kärleken bevisar hela tiden för mig att det bara är fejk, att det äkta inte existerar.
och jag trodde inte att big skulle göra sådär mot carrie. och jag trodde inte att syd skulle göra så som han gjorde mot mig. visst, jag visste hela tiden att malin var ute efter honom. det märktes ju lång väg, och fastän jag inte var medveten om det själv så litade jag faktiskt på honom. jag litade på honom och han svek mig på värsta tänkbara jävla sätt.
jag är en idiot om jag dömer andra människor efter vad syd gjorde, men hela tiden får jag ju bevis på hur fucked up den så kallade kärleken är. jag jagar nånting som inte tycks existera på riktigt.
kan inte se mer av filmen ännu. skall ta ett bad och läsa och sen får vi se om jag känner mig redo igen. jag vill så gärna tro på äkta kärlek, men jag förstår inte hur jag nånsin skall kunna.
när jag ser på teve eller film eller läser en bok där partnern (tamejfan alltid killen) sviker sin tjej/kvinna/dam/brud/whatever, kommer hela syd-grejen tillbaks till mig och det börjar göra ont igen. inte pga syd, för jag är verkligen över honom och jag är glad att vi inte längre är tillsammans. men själva sveket sitter som en tagg i mig och det skrämmer mig att erkänna att jag inte längre tror på trohet. jag vet inte ens om jag längre tror på kärlek.
dels tror jag inte att jag nånsin kommer träffa nån igen, men om jag mot all förmodan skulle göra det... så är jag övertygad om att det bara skulle gå åt helvete ändå. jag är säker på att jag kommer bli sviken igen och jag vet inte om jag ens skulle våga öppna upp mig sådär igen för en människa igen. inte för en kille i alla fall. folk är så jävla rädda hela tiden. rädda för att binda sig, rädda för att ge av sig själva, och nu börjar jag tydligen bli en av dem. jag längtar ständigt efter den där underbara kärleken samtidigt som det skrämmer mig så inihelvete. kärleken bevisar hela tiden för mig att det bara är fejk, att det äkta inte existerar.
och jag trodde inte att big skulle göra sådär mot carrie. och jag trodde inte att syd skulle göra så som han gjorde mot mig. visst, jag visste hela tiden att malin var ute efter honom. det märktes ju lång väg, och fastän jag inte var medveten om det själv så litade jag faktiskt på honom. jag litade på honom och han svek mig på värsta tänkbara jävla sätt.
jag är en idiot om jag dömer andra människor efter vad syd gjorde, men hela tiden får jag ju bevis på hur fucked up den så kallade kärleken är. jag jagar nånting som inte tycks existera på riktigt.
kan inte se mer av filmen ännu. skall ta ett bad och läsa och sen får vi se om jag känner mig redo igen. jag vill så gärna tro på äkta kärlek, men jag förstår inte hur jag nånsin skall kunna.
fint
jag mår sådär riktigt fint just nu. har inte skurit mig på över en vecka och det känns så stort. jag känner mig stolt över mig själv. och just nu är jag mer klar i skallen än vad jag varit på länge och jag vet att det beror en hel del på bexx och hur hon lyckas få upp mig när jag är nere.
jag föraktar den sidan av mig som jag visar så mycket av här i bloggen. den ytliga sidan. när jag tjatar på om alla heta karlar hela tiden. när jag får mig själv att framstå som ytlig och pantad.
men det är så enkelt att leka bakom en mask av ytlighet. att gå och drömma om vince neil och mike monroe istället för att våga möta verkligheten. för just nu är min verklighet jävligt jobbig.
jag går omkring och törstar efter kärlek. jag vill bli kär. lyckligt kär. ligga i soffan i timmar och bara mysa. tala om allt, lyssna på bra musik, ha det trevligt. ja, jag törstar verkligen.
och samtidigt är jag så jävla rädd. sen syd krossade mitt hjärta i julas har jag levt med en övertygelse om att jag aldrig nånsin igen kommer kunna bli kär. det jag hade med syd var så intensivt och vi blev båda kära praktiskt taget genast. det är som att min chans till kärlek är förbrukad, förstår ni hur jag menar?
dessutom är jag helt övertygad om att ingen nånsin kommer orka med mig. min störning. allt det intensiva med mig. mina ärr. min självdestruktivitet. alla dumma jävla saker jag ägnar mig åt.
och just därför är det så mycket lättare att leva i min värld av ytlighet och drömmar om att få träffa mike monroe och fria lite sådär. hah.
gå in i mig. insidan. jag är inte helt rutten.
jag föraktar den sidan av mig som jag visar så mycket av här i bloggen. den ytliga sidan. när jag tjatar på om alla heta karlar hela tiden. när jag får mig själv att framstå som ytlig och pantad.
men det är så enkelt att leka bakom en mask av ytlighet. att gå och drömma om vince neil och mike monroe istället för att våga möta verkligheten. för just nu är min verklighet jävligt jobbig.
jag går omkring och törstar efter kärlek. jag vill bli kär. lyckligt kär. ligga i soffan i timmar och bara mysa. tala om allt, lyssna på bra musik, ha det trevligt. ja, jag törstar verkligen.
och samtidigt är jag så jävla rädd. sen syd krossade mitt hjärta i julas har jag levt med en övertygelse om att jag aldrig nånsin igen kommer kunna bli kär. det jag hade med syd var så intensivt och vi blev båda kära praktiskt taget genast. det är som att min chans till kärlek är förbrukad, förstår ni hur jag menar?
dessutom är jag helt övertygad om att ingen nånsin kommer orka med mig. min störning. allt det intensiva med mig. mina ärr. min självdestruktivitet. alla dumma jävla saker jag ägnar mig åt.
och just därför är det så mycket lättare att leva i min värld av ytlighet och drömmar om att få träffa mike monroe och fria lite sådär. hah.
gå in i mig. insidan. jag är inte helt rutten.
bitterfitta
jag har inget tålamod med idioti och idioter idag. så håll er borta från mig, alla reklamhoror och annat äckel. jag är inte nådig när jag är grinig.
behöver kaffe. borde fixa massor tills bexx kommer. dricka kaffe på balkongen i muggarna hon köpte. men jag orkar fan inte diska! bättre att käka chips och pilla snor.
eller dansa runt till GnR tills jag får såndär underbar träningsvärk igen.
behöver kaffe. borde fixa massor tills bexx kommer. dricka kaffe på balkongen i muggarna hon köpte. men jag orkar fan inte diska! bättre att käka chips och pilla snor.
eller dansa runt till GnR tills jag får såndär underbar träningsvärk igen.
poff
om hon bryr sig får hon börja visa det. annars försvinner jag.
Ouch då
Har visats som offline på msn sedan jag satte mig här för nån timme sedan. Vågade nyss visa mig som online, men det efter att ha blockerat större delen av människorna. Jag behöver det för att orka med msn och undvika massa onödiga anfall av ångest och ilska. Hjärndöda idioter har en tendens att gå mig på nerverna. Nu menar jag inte att de flesta på min msn-lista är hjärndöda idioter även om det sannerligen finns såna också, utan de flesta är bara... enerverande. Aaah, ta inte åt er i onödan nu, okej?
Ett öppet sår
Shit. Jag sitter och berättar saker för Ollonet som jag aldrig berättat för nån. Saker som suttit som en tagg och tryckt men som jag aldrig vågat berätta om för någon. Jag vet inte om det är bra eller dåligt att jag gör det för tårarna bara rinner hela tiden.
Kall
Inatt, på badrumsgolvet, vaknade jag flera gånger av att jag skakade så inihelvete. Fyfan vad jag frös. Hade bara min blodiga morgonrock på mig. Ville att alla skulle försvinna så jag kunde lägga mig i min säng. Min säng är min trygghet. Där finns de som vakar över mig. Där kan ingen ondska nå mig.
