mana.monroe

Okej, jag älskar Hanoi Rocks. Ni vet det. Jag vet det. Jag borde sluta tjata. Det här inlägget skulle ju inte ens handla om dem, men Mike tar sig fan in överallt (speciellt i mina drömmar, hah!)

Okej. Inlägget skrivs för att jag helt enkelt vill att ni skall läsa det här. Så jävla bra.

Jag känner ingen som är så klok som Leticia. Jag slås av det om och om igen och nu gällande skiten med Bexx så har hon fått mig att tänka annorlunda. Först gäller det inlägget i min psykblogg, där hon genom sina ord tog död på en hel del av mitt agg mot Bexx. Sedan var det denna kommentar som ändrat mycket i mina tankar.

Jag fattar liksom nu att Bexx inte vill ta konsekvenserna av det hon gör. Hon vill kunna skriva om hur jobbig och krävande jag är utan att det skall slå tillbaka mot henne. Och när det väl slog tillbaka mot henne så tog hon hjälp av sin mamma och hon - mamman - gjorde bara situationen  hundra gånger värre.

Ja, det är verkligen jobbigt att leva/umgås med en borderlineperson men som Leticia skriver så har hon gjort ett val. Man finns inte där för personen tills man inte längre känner för det. Bexx har helt tiden vetat att jag har en personlighetsstörning och jag har berättat för henne om olika fakta om borderline just för att få henne att förså varför jag gör som jag gör i vissa situationer. För att jag ville få henne att förstå. Förstå att jag inte är ond. Och för att jag inte ville att hon skulle lämna mig - för det är bland det värsta man kan göra. Jag behöver ett stabilt nätverk omkring mig och för varje gång en person jag litat på lämnar mig, så skakas nätverket sönder och jag har ett helvete med att bygga upp det där till en någorlunda stabil nivå igen.

Jag ser mig inte värdig kärlek och respekt. Jag tvivlar ofta på mig själv för att jag vet att jag har en personlighetsstörning. Och detta ger ett stort försprång för personer som helt enkelt vill mig illa. Såna som vill ha övertaget och aldrig se sina egna fel. Såna som Syd. Han tog varje tillfälle att skylla våra problem på mig.
Jag tror dock inte att Bexx är sådan. Jag tror bara att hon är ung, vilket hennes föräldrar och farmor och farfar tjatat om hela tiden och jag har sagt att det är skitsamma, för jag ville faktiskt umgås med henne.

Jag är glad att jag inte lyssnade på dem för detta har lärt mig massor och jag lär mig hela tiden nytt. Jag vet att jag är väldigt intelligent men min personlighetsstörning sätter käppar i hjulet emellanåt och det är då folk lämnar mig. Och det är då jag går sönder för egentligen törstar jag bara efter eran kärlek.

Var precis ute med hundarna. Jag darrar i hela kroppen, rycker till vid minsta lilla ljud och det mesta bara snurrar.
En karl i 30-årsålderna kom ut ur det stora comhem-huset här alldeles vid mig och satte sig på sin cykel (fast kollar jag på bilden så ser jag att huset egentligen inte är särskilt likt. Det är fan inte ens samma färg). Och med en rejäl smäll for han i backen.
Hela tiden ville jag dit, se efter hur det gick, men jag kan inte. Jag kan bara inte! Och jag föraktar mig själv så jävla mycket för det. Men det är min psykskit som gör att jag inte kan och jag undrar; alla de andra jävla människorna som var där, är dem också psykfall? Varför i helvete var det inte en endaste person som gick fram och kollade hur han hade det? Kärringarna bakom mig kommenterade vad som hände, men ingen endaste person... gick fram.

Och jag hatar mig själv.

De senaste veckorna har varit tunga. Ovanligt tunga. Jag går omkring med en ständig känsla av tomhet. Ensamhet. Emellanåt känner jag mig så ensam att jag bara vill sätta mig ned, gråta och tyna bort. Slippa alla dessa känslor som försöker ha ständig kontroll över mig. Dess grepp är starkt som fan.

Jag vet ju att det här är "en typisk borderline-känsla" men det gör ju knappast saken bättre. Snarare värre skulle jag tro. För det tar sån jävla tid att kämpa sig igenom det här till en bättre tillvaro. Jag vet ju inte ens om jag kommer få gå DBTn eller inte. Inte förrän de har avgjort om jag är tillräckligt "committed" eller inte. Och sen efter det så är det ändå en vändetid på dryg 6-12 månader. Tänk om jag sitter här på samma plats om ett år. Att jag inte kommit mycket längre än nu. Det känns så jävla tidsödande! Jag fyller snart 23 för helvete! Hela livet rinner ifrån mig innan jag är kapabel att faktiskt börja leva.

Jag hatar verkligen det här. Utan mina hundar tror jag inte att jag skulle orka kämpa längre. Det är sant.

jag uppdaterade psykbloggen idag. om dbt-mötet. bara säg till om ni vill ha lösenord och användarnamn, så kan ni gå in där och läsa. för är det nånting jag behöver just nu så är det stöd. och en känsla av att inte vara ensam. den här jävla tomhetskänslan inom mig bara växer sig större, dag för dag.

mamma ringde mig tidigt imorse. först blev jag irriterad eftersom jag låg och sov och hon faktiskt vet att jag brukar sova vid den tiden. men så sa mamma att dbt-tanten ringt och varit helt förtvivlad. hon hade fått reda på nästan genast att hon dubbelbokat när hon bokade in min tid. tydligen skulle hela dbt-enhetens personal ha ett möte samtidigt som jag fått tid att komma dit. så hon hade skickat brev och även ringt massa samtal till min mammas mobil. några brev har vi dock inte fått och mobilnumret hon ringde, var min mammas gamla.

jag vet inte riktigt hur jag känner just nu. igår kändes det som att det uteblivna mötet bara var ett tecken på hur värdelös jag faktiskt är. jag menar, om inte ens psykmännskorna tänkte ge mig av sin tid, vem skulle då göra det?
nu känner jag mest en hopplöshet och en önskan om att få sova bort hela dagen. jag orkar inte tvätta mig idag.det är ändå ingen mening. jag skall inte träffa någon och hundarna skiter fullständigt i om jag stinker apa och är fulast i världen.

skall nog lägga mig i sängen, med kaffe, fun light och popcorn och läsa i nikkis dagbok.

jag har inte skurit mig sen nångång innan lysekil. det är helt otroligt bra. men just nu mår jag kasst. så förbannat dåligt att jag bara vill skära. jag känner mig tom och ensam. skrev en låttext för att försöka få ur mig ångesten på så sätt. texten handlar om mig och mitt liv och heter inget annat än borderline slut. den känns tung och jag vet inte hur mycket skrivandet av den har gett mig. belse läser texten just nu. jag kommer finslipa på den imorgon. vet ungefär hur den skall låta. aukustisk gitarr, en lugn låt. och belses vackra röst, fylld av smärta och ångest. med skrik i bakgrunden på refrengen. jag tror det kan bli fint och förmedla vad jag känner och hur jag är. hur jag mår.

jag tror inte jag kommer kunna träffa linda ikväll. jag är för... störd i skallen för det. ringde mamma. vill följa med henne och pappa till husvagnen ikväll, men jag vill sova hemma. jag vill dit så jag bara kan få försvinna från allt ansvar för en stund. så jag kan få vara barn igen och slippa vara skräckslagen för vem jag är och vad som händer med mig.

jag längtar så tills söndag då vi skall åka till lysekil. en hel vecka för mig att koppla av från ensamheten och kvävningskänslorna. det blir som att jag gömmer mig i en trygg famn och inte behöver sätta på den där masken som får folk att tro att jag mår bra.

såhär står det i ett av häftena från DBT-enheten:

människor med borderline beskriver ofta att de har svårt att lyckas få andra att förstå hur de känner sig. det kan te sig som de bär en "mask", som gör det svårt att läsa av dem. tex kan en djupt deprimerad, självmordsnära person med borderline på ytan te sig i det närmaste neutral så att behandlaren inte ens kommer på tanken att fråga om eventuella självmordstankar.
självskadebeteenden och självmordsförsök kan ibland utlösas av borderlinepersonens svårigheter at kommunicera sin inre smärta till omvärlden.

det är fan nästan läskigt att läsa. äntligen finns det en plats där folk faktiskt förstår mig.

detta går också att läsa och även det beskriver mig så väl:

människor med borderline är extremt sårbara känslomässigt. minsta småsak kan få dem helt ur balans, och ofta har omgivningen mycket svårt att förstå vad som kan ha utlöst den starka känslomässiga reaktionen. den emotionella sårbarheten i kombination med impulsiviteten leder inte sällan till självskadebeteenden eller till och med självmordsförsök.

alltid när jag känner något som går över det där strecket (ni vet, strecket av normalitet eller vad jag nu skall kalla det) känner jag att jag måste förklara mig. nåt i stil med förlåt för mina känslor. jag är en borderlineperson så jag reagerar extremt på det mesta. egentligen är jag ingen idiot, det är personlighetsstörningen som gör det. jag vill säga det varenda jävla gång jag känner något av styrka. som grejen med belse som jag nämnde tidigare. jag känner att jag måste förklara mig för att inte bli lämnad. även för personer som känner mig och vet att jag är en borderlineperson. jag måste få dem att inse att det är personlighetsstörningen som gör att jag känner så mycket.

jag känner mig aldrig berättigad att ha känslor. ända sedan jag fick min diagnos för flera år sedan, har jag skyllt allt på den. dessutom har jag fått för mig att mina känslor inte är verkliga eller lika viktiga som andras. jag förminskar mig själ och det jag känner.

men sanningen är ju den, att oavsett personlighetsstörning eller ej, så känner jag det jag känner. det kan ingen ändra på och jag förtjänar respekt. jag förminskar ständigt mig själv och mina känslor och blottar bröstet för andra, gör det lätt för dem att trycka ned mig också.
det krossar mig.

jag har mina känslor och jag skall inte behöva hålla inne med dem.

men jag är jämt så jävla rädd för att bli ensam. så jävla, jävla livrädd att det känns som att jag kvävs. det är mycket värre än att sätta rakbladet mot huden, trycka ned och dra.