mana.monroe

Jag är medlem på spraydate igen, sedan några dagar tillbaka. Jag tog modet till mig. Tänkte typ att även jag, fastän jag är en bps-person, faktiskt förtjänar kärlek och fina relationer precis som alla andra. Men när jag sitter och skriver förklaringar om bps-problematik och relationsproblemen så känns det så jävla onödigt. Jag menar, vem fan orkar ge en sån som mig en chans? Det är ju som att kasta sig in i ett lejongap.

När jag ser mig själv i spegeln, osminkad, så tycker jag verkligen att jag ser ut som en karl. Jag tror att de flesta inte tar mig på allvar när jag säger att jag tycker jag ser ut som en kille, men jag menar allvar. Det är en av anledningarna till att jag älskar att använda massor med smink. Då försvinner manligheten och det börjar synas att jag faktiskt är en tjej. Jag hatar det. Hatar att känna mig så ful, att inte kunna känna mig nöjd utan smink. Det är så jävla ytligt. Jag vill inte vara sån. Jag vill vara så mycket mer än så.

Det är dimma ute. Höst. Blöta, gula löv på marken och alldeles tyst. En perfekt kväll för att börja med andra boken i Twilight-serien; New Moon.

Men jag kan inte. Den senaste timmen har jag känt mig så kvävande ensam, fastän det var vad jag ville. Eller... det som kändes bäst eftersom jag inte klarar av att träffa Linda när jag mår såhär.
Och jag går och funderar och börjar tro att det är hela Syd-grejen som finally hunnit ifatt mig. Det borde ju vara så. Inte fan skulle inte uppbrott gå så smidigt som det ändå gjorde mellan mig och Syd, right? Under de senaste veckorna har jag börjat drömma om honom på nätterna och det äcklar mig. Jag vill ju bara gå vidare.

Fast kanske det bara är längtan efter tvåsamhet och kärlek som får mig att tro att Syd har nånting med mitt nuvarande mående att göra. Jag hoppas det, för jag vill aldrig att den mannen skall ha något som helst inflytande över mig igen.

Skall se på Idol-utröstningen nu och sen lyssna på Sisters of Mercy och försöka läsa. Försöka göra detta till en fin höstkväll.

När jag glodde på SATC för några dagar sedan började jag muttra lite för mig själv (jag älskar SATC, kom ihåg det vad jag än skriver). Jag menar, världen är ju inte alls sådär som serien får den att framstå - en värld fylld av idioter.
Men så satte jag mig på toa och började bläddra lite i Eva Wistens bok Singel på Manhattan och kunde efter bara några rader konstatera att det visst är så, att SATC har rätt. För tydligen är det sådär äckliga som människor är i storstäder. Så nu vet ni - jag vill inte bo i Tokyo längre. Den drömmen är död.

Jag tänker på underbara Madde. Jag läste hennes blogg medan hon fortfarande levde. Visst hade hon en hel del besökare och folk som kommenterade, men sedan hon dött har hon verkligen blivit känd inom bloggvärlden. Massa besökare, massa kommentarer och massa människor som skriver om henne i sin blogg. Detta bevisar vad jag alltid har sagt: när vi dör älskar alla oss. Vi människor är helt enkelt mycket mer värda döda än levande, mycket mer intressanta.

Jag tänker vidare. Vi säger att X bloggar och har gjort så i antalet år. X är psykiskt sjuk och har bland annat diagnosen schizofreni. Varje dag besöker cirka 40 läsare X blogg och några få kommenterar det X skriver. Så en dag orkar inte X kämpa mer så X begår självmord. Vad händer då? Kommer X få massa besökare som skriver sorgsna kommentarer, och få uppmärksamhet från både stora och små bloggare?
Om nån vän till X skulle starta en insamling till psykiska sjukdomar - skulle den få massa pengar då?
Eller skulle psyk och X gömmas undan i ett litet dammigt hörn, precis som nu? Skulle psyk - och X och alla andra psykfall inkluderat - fortsätta vara Sveriges skamvrå?

När jag var ute med hundarna kom ett par på cykel och vinglade förbi mig. Killen brölade på om hur mycket han älskar tjejen och sa att hon var det bästa. Tjejen var bara sur. Hoppade av cykeln och gick verkligen slalomgång resten av vägen. Skrek att han knullat nån annan tjej och hon var verkligen rasande. Han skrek tillbaka att han aldrig ens pussat nån annan tjej medan de varit tillsammans och tillade att hon hade pussat tre andra killar. Hon låste honom ute från trapphuset - sa att han kunde åka nån annanstans att sova. Precis när han var på väg att cykla bort öppnade hon dörren och röt till om att han skulle komma in och han gjorde som hon sade.

Är det så förhållanden är? Jag och Syd bråkade massor. Jämt. När han kom hem från jobbet och jag låg utslagen i soffan av ångest, blev han förbannade och skällde på mig för att jag inte gjort det och det hemma. Han bättrade alltid på ångesten. Är det så det skall vara? Jag kan inte minnas att Rickard och jag bråkade sådär. Det var nog mest bara jag som skällde på honom medan han blev ledsen som en liten pojke och båda började gråta.

Syd var stark, Rickard var svag. Syd vek sig aldrig och reagerade alltid med ilska. Rickard stod aldrig på sig och började alltid gråta. Jag behöver nån som är stark nog att hantera mig när jag får mina utbrott, nån som är snäll och försöker hjälpa mig när jag har ångest. Men finns det såna människor verkligen?

Jag är bitter som fan just nu. Sådär så jag inte kan tänka på nånting annat än hur förbannat, äckligt, jävla bitter jag är. Inte ens Mötley och Vince vackra röst får bort skiten. Gah. Skall ta en cigg och är jag fortfarande lika bittert irriterad när jag kommer in igen får jag kasta gafflar i väggen eller nåt.

Jag får ofta kommentarer - ofta av fru Linda - som får mig att ifrågasätta, och tvivla på, mig själv. Saker som gör att jag drar mig för att säga vad jag tycker. För jag tänker: fan, jag har en personlighetsstörning. Tänk om jag faktiskt är sådär paradoxal som hon säger. Tänk om jag säger emot mig själv hela tiden. Jag borde bara hålla käften.

Men nej, om jag höll käften skulle jag inte vara jag, och att vara mig själv fullt ut är nånting jag kämpar med varje dag. Jag skrev ingenstans i inlägget att jag gillar henne, däremot att jag gillar att läsa hennes inlägg om andlighet. Jag skrev också att jag tycker illa om vissa saker hon skriver men det behöver ju inte innebära att jag inte tycker om henne (jag har faktiskt ingen åsikt om henne som person). Och inläggen hon skriver som jag inte gillar, dem slutar jag läsa och håller mig till dem jag faktiskt gillar. Men jag går fan inte och attackerar henne i min blogg och skriver elaka saker!

Jag måste börja stå på mig, tro på mig själv. Sluta tro att det alltid är jag som har fel. Jag dödar min intelligens, som jag faktiskt egentligen vet att jag besitter. Jag är inte mer pantad än någon annan. Jag ifrågasätter saker, och det tycker jag att vi alla skall göra.

Jag kunde inte sluta läsa i Manson-boken igår. Fastän jag visste att jag borde sova var jag tvungen att läsa, liiite, liite till. Tillslut lyckades jag dock lägga ifrån mig boken och somnade nångång efter två.

När Marilyn Manson valde att ta "Manson" som efternamn var det pga omvärldens syn på Charles Manson som en ond man. (Ni vet, Marilyn Monroe = "god", Charles Manson = "ond"). Att läsa i den där boken gör mig så upprörd. Visst, det Manson och hans sk. familj gjorde - morden på alla dessa människor, eller slakten kanske jag borde säga - är absolut hemskt. Vi människor har aldrig någon rätt att ta andra människors liv, bestämma när de skall leva och när dem skall dö, och att plåga människor så som dem gjorde är helt enkelt grymt, men om man bortser från det, om man går djupare in i historien och ser vad Charles gått igenom och vad han gjorde för alla dessa andra människor... ja, då framstår han nästan som god i mina ögon. Förresten, stryk ordet nästan. Han var god.

Han hjälpte små tjejer som kom från förstörda hem. Tjejer som tidigare inte fått känna av kärlek och som trodde att dem var helt menlösa för omvärlden, tjejer som inte såg sig själva som värdefulla. Jag trodde tidigare att han hade hjärntvättat dem för att få dem dit han ville, men det handlade helt enkelt om att han fanns där och lyssnade och visade omtanke. Nånting som föräldrar helt klart borde bli bättre på.

Jag har kommit till det partiet i boken då Manson har träffat två av tjejerna som i framtiden skulle vara en del av det omvärlden kallade The Manson family så jag vet ännu ingenting om vad han har att säga om morden. Återkommer säkert med mer tankar då. Det jag vill ha sagt är att vi människor måste bli bättre på att ta reda på fakta innan vi dömer. Är Charles Manson verkligen en ondare människa än Marilyn Monroe?

Lyssnar på Mötleys senaste skiva, läser bloggar och käkar spaghetti. Är nervös för imorgon, när mamma och pappa kommer hem från Spanien. Och får reda på att jag röker. Jag hatar att göra dem besvikna, och jag menar - vilken normalt funtad människa börjar röka vid 23-års ålder? (Iof hade jag inte riktigt hunnit fylla 23 när jag började röka). Ibland är mitt självförakt enormt. Börjar tro att jag lever min tonårstid nu, istället för då, när jag var för inne i en jävla depression för att kunna leva.

Jag skall nog snart lägga mig i sängen och läsa. Fast först behöver jag röka lite.

---

Mötley har världens bästa texter. Och lyssna på låten nedan. Och se på Vince. Han är så gudomlig.

Tonight there's gonna be a fight,
so if you need a place to go
Got two room slum a mattress and a gun,
and the cops don't never show
So come right in cause everybody sins,
welcome to the scene of the crime
You want it?
Believe it?
We got it if you need it,
the devil is a friend of mine

- - - - -

Fast det går fan i helvete inte att lägga in videon så det får bli live istället då. Men Vince är alltid fin. (Gud, kolla när han skriker i början! SHIT!!)

Kvinnan som var med om branden fick Sobril utskrivet till sig - bara sådär. Charlyene, som hallucinerar av sin ångest får inget annat än Theralen utskrivet. Varför är vi psykfall alltid så mycket mindre värda?

Jag läser i Lyckan, kärleken och meningen med livet lite varje dag. Har läst ungefär halva och jag vill fortsätta dra ut på läsandet för den får mig att tänka. Inspirerar mig till förändringar i mitt liv och det är en riktigt bra och lärorik bok.
Men jag klarar inte av folk som skall bestämma. Allt detta tjat om dessa guruer (heter det så?) gör mig galen! Tjatet om deras upplysthet hit och dit och orden som får dessa människor att framstå som mer värda än oss vanliga, simpla människor. Jag klarar det inte. Jag måste få tänka själv, göra mina egna val och misstag. Jag vill inte ha nån som säger åt mig att den här texten är helig och renande och den skulle göra dig gott. Låt mig upptäcka det själv! Förresten kanske den inte ens är renande för mig.

Av just denna anledning skulle jag aldrig kunna gå med i ett coven. Jag kallar mig knappt ens wiccan numera och det är en frihet. För nu kan jag verkligen göra vad jag vill utan att dra med mig mina medsystrar och bröder i fallet - om det nu skulle bli ett sådant.

Jag ser verkligen upp till Johnny Rotten för han står för allt det där som jag själv står för. Att tänka själv, göra sina egna val, vara sig själv. Ett citat från honom som jag älskar är detta: don't follow the old order, get rid of it." Det är så jävla sant. Jag vill inte ha nån som talar om för mig vad jag skall tycka och tänka, vad jag skall göra för att klassas som en så kallad god person. Jag vill vara mig själv, fullt ut och hela tiden. Och ingen skall komma och säga att jag gör fel, för jag kan inte göra några fel när jag är mig själv. Då gör jag vad som är jag - och jag tar lärdom från både misslyckanden och lyckanden.