mana.monroe

Med posten idag kom ett recept på Efexor. Jag skall nu öka min dagliga dos Efexor från 150 mg till 225 mg. Får hoppas att det kommer få igång lite liv i mig igen.

Jag gick iväg och mötte Frida. Hon kom hit och fick Sobril för de jävlarna vägrar skriva ut mer Xanor åt henne helt plötsligt. Det var för några månader sedan dem slutade med det och hon har verkligen ett helvete med sin ångest. Jag har en känsla av att hon är för snäll när hon går till psyk på besök så nästan gång skall jag med och då skall jag ställa på de jävlarna. Det är inte konstigt att människor börjar ta droger när de inte får den medicin de behöver för att leva ett något så när drägligt liv.

Frida ♥

Skönt att det för en gångs skull var jag som var till hjälp. Känns som att alla andra jämt ställer upp på mig, men att jag inte kan göra någonting tillbaks. Men nu kunde jag minsann. Hon fick med sig ett par Sobril hem också, så hon klarar sig för Marcus är hos nån kompis och dricker öl.
Och imorgon kommer hon hit och då blir det vin,vin, vin! =D Marcus hade köpt en öl till mig också pga flaskan. Haha, undrar vad det är för flaska? ;P

Såna här inlägg får mig alltid att må dåligt. Stina använder sig av ordet ångest och vill få fram till sina läsare att hon ändrade sin inställning och därav slapp sin ångest.
  Det är ju knappst så enkelt det är. Folk använder ordet ångest hit och dit utan att faktiskt veta vad det innebär. För har man ångest, då är det skitsamma hur mycket du försöker vara positiv.

Det är samma sak med alla som använder ordet deprimerad som om det vore samma sak som att vara nedstämd. Ångest och depression är starka ord och människor borde verkligen tänka efter lite mer innan de använder dessa ord. Det är knappast så att såna som jag och alla andra psykfall här i världen som tvingas käka starka tabletter för att få koll på sin ångest är svagare än de andra. Knappast. Vi är så jävla starka som fortsätter kämpa fastän känslorna är oss övermäktiga.

Visst skall vi alla kämpa med våran inställning till saker och ting, men ibland är det mycket mer som ligger bakom det, och jag är så trött ¨på att cancerpatienter får en respekt som vi psyksjuka inte ens vågar drömma om.

Var finns killarna? Ofta när det talas om exempelvis självskadebeteende, bulimi, anorexi etcetera så nämns bara tjejerna. Det är knappast jämställdhet och får långt ifrån killarna som lider av dessa saker att må bättre.

När jag var på ett av de två DBT-mötena berättade kvinnan som höll i mötet att dem inte har en enda kille på DBTn här i Örebro.
"Varför då?" undrade min mamma. "Är det bara tjejer som har borderline?"
Nej, så är det ju inte. Däremot dras killarna oftare till våld medan tjejerna mera agerar ut sin ångest mot sig själva istället. Vilket leder till dagens sanning: tjejerna hamnar på DBT, killarna i fängelse.

Det är så jävla tragiskt och jag går inte med på att det skall vara så. Och nu när jag läser i Sofia Åkermans blogg om "självskadade kvinnor" känner jag båda glädje och sorgsenhet. Glädje för att hon faktiskt kämpar för oss med dessa problem, sorgsenhet för att de av oss med kukar helt plötsligt inte finns längre. Även om det är en väldigt liten del av självskadarna som är killar så är det fan inte okej att de glöms bort! Det ökar ju bara på ångesten ännu mer!

När skall omvärlden öppna upp sina ögon och inse hur förtjävligt dålig psykvården i dagens Sverige funkar? Hur många oskyldiga skall bli offer innan någonting förändras? Både flickan som blev mördad och mannen som mördade - är offer.
Läs artikeln här.