mana.monroe

Syd,

Jag har varit vaken från och till hela morgonen. Legat i sängen med hundarna och formulerat hur jag skall skriva det här till dig. Jag vet ju inte ens om du kommer läsa det. Jag tror inte att du kommer läsa det. För varför skulle du läsa min blogg? Bryr du dig om mig? Har du nånsin gjort det på riktigt? Jag vet inte. Kanske är jag orättvis just nu, men jag har all rätt i världen att vara det.

Skall slå på kaffebryggaren. Sen kommer jag hit och fortsätter so dont you worry, baby.

Tillbaks.

Jag vet inte riktigt hur jag skall börja. Det är så mycket som pågår inne i min skalle och det är nu över ett halvår sedan du lämnade mig för chiles svar på Paris Hilton (+ 10-15 kg). Det tog lång tid att verkligen komma över dig. I flera månader var jag lugn på ytan och verkade glad i bloggen, medan jag inombords gick och drömde om att du skulle komma tillbaka till mig. När jag gick ut med hundarna om kvällarna önskade jag inombords att du skulle komma och rädda mig från min skräck - du vet ju hur rädd jag brukade vara för att gå ut själv om kvällarna (numera finner jag det mest rogivande även om jag funderar på att skaffa mig en bra kniv. Bara utifall att, du vet).

Det var först efter min natt med D som jag insåg att jag verkligen inte ville ha dig längre. Nej, jag hade inga såna känslor för D, men han var den absolut vackraste människa som jag någonsin haft sex med. Fattar du hur stort det är? Jag brukade tycka att du var vackrast i världen. Så även om D är en dryg Axl Rose-wannabe så är jag glad för de timmarna vi hade. Glad för att äntligen vara över Syd jävla Seow (ja, jag skriver ut hela ditt namn. Det skulle liksom glädja mig massor om folk i din bekantskapskrets läste det här och insåg vilket svin du faktiskt är. Och underbart om André läste det. Är ni vänner nu igen eller? Du som inte tålde honom när vi var tillsammans. Haha. Jaja, jag antar att man tager vad man haver när världen håller på att rämna, inte sant?)

Tro inte att jag inte fattar att det var svårt och jobbigt för dig att vara tillsammans med mig. Jag vet det, jag är knappast en idiot.

Men å andra sidan så varnade jag dig från början. När vi låg i min säng i timmar, såg varandra djupt i ögonen och bara talade, så varnade jag dig för mig. Varnade för min sjukdom, min personlighetsstörning. Men du sa att jag var värd det. Du ville kämpa för mig. För oss. Ja, vi hade verkligen någonting speciellt, eller hur? Du vet, jag ångrar inte att jag var tillsammans med dig. De första sex månaderna var underbara, helt fantastiska faktiskt, och det restrerande året lärde mig massor.

Jag tänker ibland att jag vill kontakta dig. Se ifall vi kan vara vänner för jag saknar faktiskt ditt sällskap emellanåt. Jag är nästan helt övertygad om att jag skulle kunna umgås med Malin också skall du veta. Jag skulle kunna ha så kul med henne. Smått krossa henne. Jag menar, en människa med hennes ynka hjärnkapacitet måste ju vara väldigt enkelt att manipulera och är det någon som är bra på att manipulera så är det en borderlienperson.

Men sen kommer jag på att du faktiskt lämnade hundarna. HUNDARNA DIN JÄVLA IDIOT!! Du frågar inte hur det är med dem, vill inte ha några kort och vill heller inte träffa dem. Är du helt jävla dum i huvudet eller vad fan är felet? Är det Malin som bestämmer kanske? Fan Syd, ta och gaska upp dig va! Du tror att du är så jävla ball, men egentligen är du bara världens största mes. Du vågar inte säga ifrån till nån typ. Vill du ha exempel?

1, Var fanns du när Jennifer attackerade mig? När din äckliga brorsa M sa till mig att jag var tvungen att lugna ned mig när Jennifer skickade hotmejl och skrek åt mig i telefon och fick mig att skära sönder mig själv i duschen och allvarligt fundera på självmord? Var fan fanns du då? För inte fan var det hos mig. Din pappa sa att bröder alltid skall hålla ihop. Du vet, jag gillade verkligen din pappa, men där var han en idiot. Jag skulle göra mycket för Kenny, men jag skulle aldrig ta hans parti om han höll på och krossade min partner. Du är så jävla feg.

2, När jag hade  fighten med Fire. Var fanns du då, då? Leticia och Freddi var mina riddare. De tog hand om mig fastän de satt nere i Lund med sina katter och jag var fast i min ångest här i Örebro. Enda gången du verkade bry dig var när du frågade vad Fire hette i efternamn.

"Varför vill du veta det?" undrade jag och du sa att du skulle åka och spöa henne.

HA! Vilken verklighet lever du i grabben? Även om jag visste hennes efternamn skulle jag aldrig gett det till dig. Dessutom skulle Fire lyckats spöa skiten ur dig innan du ens försökt. Du som drömmer om att bli torped. Grattis grabben, det skulle verkligen gå bra för dig hurru.

Okej, nu blev det lite otrevlig ton. Nej, jag tänker fan inte be om ursäkt för det för jag kom att tänka på detta:

I julas mådde jag väldigt dåligt. Jag spenderade dagarna med att knapra Sobril och svälja ned med rent gin. Du minns kanske? Och inte blev det bättre av att Malin - den nya tjejen på ditt och morsans jobb - ständigt ringde och smsade dig. Jag sa flera gånger att hon var intresserad av dig och du typ, flinade hånfullt och sa åt mig att sluta fjanta mig. Insåg du verkligen inte hur det var? Eller ville du bara hålla mig lugn?

I mitten av december började du förändras och jag trodde du var deprimerad. Men vänta, jag fortsätter med det snart, först detta;

Mamma berättade om en gång hon minns så väl. Då i december alltså. Jag mådde så jävla dåligt att hon gett dig några timmar ledigt på morgonen så att du kunde ta ut hundarna och jag fick sova ut innan jag tog mig ut.

När du kom till jobbet frågade mamma om du hade tagit ut hundarna och det hade du ju, vid åtta! Sen hade du dragit till McDonald's och käkat frukost med Malin.

Eller den här gången; det var söndagen före jul. Du och jag skulle upp på stan och handla julklappar, bland annat till Leticia och jag var så glad för det. Jag skulle vandra omkring inne på Akademibokhandeln och verkligen leta böcker jag trodde kunde passa henne. Mina föräldrar hade erbjudit sig att vara hundvakter.

Men så hände nån skit mellan mig och mina föräldrar och jag fick ångest och skar mig och gick helt åt helvete. Mamma och pappa lugnade ned mig och tillslut åkte vi till dem ändå, men jag var helt slut och orkade inte följa med upp på stan. Jag skrev en lapp med böcker till Leticia och du gick upp på stan medan jag halvsov hemma hos mamma och pappa. Du skulle även leta julklappar åt mig.

Det visade sig att du genast ringde Malin - som jobbade då - och ni träffades på nåt café och pussades och äcklade er. Malin drog från jobbet i flera timmar. Din flickvän låg hemma hos sina föräldrar i ångest och du hånglade med äcklet. Hade du något samvete alls?

Men för att återgå till vad jag påbörjade ovan. Du förändrades så mycket mot mitten av december och jag trodde att du var deprimerad. Du gick till jobbet två timmar innan du egentligen började jobba. Du sa att det var för att ni hade så mycket att göra. När du väl kom hem låg du bara i sängen och stirrade. Jag var så orolig. Två dagar innan julafton ringde jag mamma och pappa i panik för att jag trodde att du skulle ta livet av dig. Dagen innan julafton - då jag ville ha mysigt med dig och äta god mat och se på Grinchen, kom du hem från jobbet och sa att du skulle på krogen med André. På julafton var du allmänt grinig och kom inte ens in till mig när jag låg i mina föräldrar sovrum och hade ångest pga allt som hände. Den 25 var du grinig och otrevlig och jag fick dra ur dig vad problemet var. Du ville ha en paus. Jag ville att det skulle vara slut för vi hade redan haft två pauser det senaste halvåret men du övertalade mig. På fredagen åkte du hem till Askersund. Lämnade mig gråtandes och panisk, för jag ville verkligen inte att du skulle åka.

På lördagen fick jag veta hela sanningen. Och det av en slump. Min mamma kände på sig att du varit hos Malin och när hon och pappa tog bilen dit för att kolla så såg de att mamma hade rätt, din jävla bil stod där utanför!

Mornarna när du skyndat till jobbet för att ni hade så mycket att göra - de satt du på McDonald's med Malin. Din flickvän var död av ångest och du äcklade dig med en annan tjej.

Okej, det kan hända vem som helst. Att man bli kär i en ny person, MEN DU KUNDE FÖR HELVETE HA VARIT UPPRIKTIG OCH INTE BLÅLJUGIT INFÖR OSS ALLA NÄR VI FRÅGADE UT DIG! Både min pappa och brorsa hade gärna bankat skiten ur dig.

Jag föraktar dig för att du är så feg. Den balla attityden du har är helt enkelt ingenting annat än just en attityd. Och sedan du lämnade mig har jag fått så underbara människor i mitt liv. Äkta människor. Jag har Belse som är den bästa vän jag nånsin haft och jag älskar henne så mycket att det nästan är läskigt. Hon och mina hundar är viktigast i mitt liv och jag tänker inte förlora nån av dem.

Sen har jag Ollonet som är det charmigaste som finns och han bryr sig verkligen. Fastän min värld med sjukdom och ångest är honom helt främmande försöker han förstå och är en helt fantastisk vän och jag tror faktiskt att jag litar på honom.

Linda. Min ängel. Ingen har nånsin gjort så mycket för mig som hon gör. Åh, jag dyrkar den människan. Hon är helt jävla fantastisk!

Men det finns en sak jag inte kan förlåta dig -förutom att du skiter i hundarna - och det är att det är ditt fel att jag inte får se när min storasyster gifter sig i sommar.

Mana.