alltid när jag känner något som går över det där strecket (ni vet, strecket av normalitet eller vad jag nu skall kalla det) känner jag att jag måste förklara mig. nåt i stil med förlåt för mina känslor. jag är en borderlineperson så jag reagerar extremt på det mesta. egentligen är jag ingen idiot, det är personlighetsstörningen som gör det. jag vill säga det varenda jävla gång jag känner något av styrka. som grejen med belse som jag nämnde tidigare. jag känner att jag måste förklara mig för att inte bli lämnad. även för personer som känner mig och vet att jag är en borderlineperson. jag måste få dem att inse att det är personlighetsstörningen som gör att jag känner så mycket.

jag känner mig aldrig berättigad att ha känslor. ända sedan jag fick min diagnos för flera år sedan, har jag skyllt allt på den. dessutom har jag fått för mig att mina känslor inte är verkliga eller lika viktiga som andras. jag förminskar mig själ och det jag känner.

men sanningen är ju den, att oavsett personlighetsstörning eller ej, så känner jag det jag känner. det kan ingen ändra på och jag förtjänar respekt. jag förminskar ständigt mig själv och mina känslor och blottar bröstet för andra, gör det lätt för dem att trycka ned mig också.
det krossar mig.

jag har mina känslor och jag skall inte behöva hålla inne med dem.

men jag är jämt så jävla rädd för att bli ensam. så jävla, jävla livrädd att det känns som att jag kvävs. det är mycket värre än att sätta rakbladet mot huden, trycka ned och dra.