Om jag skriver i dagboken vågar jag skriva sånt som jag inte vågar skriva i bloggen. Saker som jag får för mig att folk inte kommer ta på allvar - för varför skulle de göra det?
Därför skriver jag här nu och får sedan se om jag kommer våga klista in det i bloggen eller ej.

Jag sitter med en öl nu. Det är onsdag. Jag har tagit Sobril. Så döm mig, gör det bara. Varför inte? Jag gör det ju ändå själv så varför skulle inte ni andra få göra det?

Jag var precis ute med hundarna och hela promenaden var ett litet helvete. Det började redan när vi kom ut från trapphuset och hundarna började morra på ett par som gick förbi. Gubbjäveln glodde som bara fan och jag kände för att kasta en kniv mot hans hjärta. Allt för att få bort de förbannade blickarna.

På hemvägen kom ett annat par och de med en hund och Kiba och Kami började skälla och morra. De är alltid som mest aggressiva när jag har ångest. Hela vägen att jag gått och kämpat emot mina tankar om att allt bara är värdelöst och det där "mötet" slog sönder det lilla försvar jag fortfarande hade kvar. Varför? Kärringjäveln började skratta när mina hundar morrade och skällde. Sa att det var söta hundar. Hon om någon borde fatta att aggressivitet är ett såkallat problembeteende vissa hundar har och att det knappast är nånting att skratta åt.
När de gått iväg kom tårarna och tankarna överöste mig med ännu mera ångest. Jag började tänka på Bexx och att hon förut, när jag hade ångest och pratade med henne på msn, frågade om jag inte hade nån annan jag kunde prata med. Jag ville veta varför och hon sa att det var för att jag skulle få hjälp. Det var verkligen en kniv i hjärtat. Inte ens Bexx finns egentligen där för mig och den insikten gör obeskrivligt ont. Jag bar gråter och är rädd. Vill skriva brev, kan inte. Vill läsa, kan inte. Vill spela sims, kan inte. Vill sova, kan inte.

Jag känner mig så jävla ensam.