Det är mos i min hjärna.

Vid halv elva ringde mamma och jag trodde nånting hade hänt. Mina föräldrar är såna som går och lägger sig klockan nio om kvällarna så jag blev skräckslagen när mobilen körde igång.
Men det var inget som hänt. Däremot hade hon och pappa legat och talat om mig och pappa sagt att hon borde ringa upp mig. Alla är så jäkla oroliga och mina föräldrar vet inte ens hur illa det verkligen är med mig just nu. Jag får typ ångest av deras oro samtidigt som det får mig att orka kämpa mer.

Efter att Linda läst i min psykblogg fick jag kämpa länge med att övertyga henne om att hon inte behöver flytta in här ett tag. Det är så läskigt att hon bryr sig så mycket. Underbart, men läskigt.


Det åskar. På avstånd. Jag är så jävla rädd för åska men när my mind is fucked up like this... så känner jag inte den rädslan längre. Förlåt att jag töntade mig med engelska mitt i alltihop. Jag hatar ju själv när folk gör så, men jag kände att jag var tvungen... Det blev bättre så.

Men nu skall jag fan sova.