MORR!

Jag tycker inte det verkar vara särskilt svårt att se vad som hänt. Inte egentligen. På ett sätt vet alla att det är åt helvete jobbigt att leva med borderline - men ändå kräver folk att du ska vara "som alla andra". Det är aningen dubbla budskap. Att reaktionen på B:s reaktion skulle bli EXAKT SÅ HÄR...var inte svår att räkna ut. Hon vill inte ta konsekvenserna av det. Och det är svårt att äta kakan och ha den kvar samtidigt. Att leva med någon som har borderline är krävande. Så det är ganska meningslöst att säga det - så vida man inte vill såra eller få en massa ömk av folk för att man "står ut". Och det är osjysst. Så enkelt! Men vad jag förstår är B väldigt ung. Inte ens börjat i gymnasiet. En del dumheter känns väldigt...typiska. Och i en annan vänskap skulle det antagligen bara vara lite drama. Det som gör ont i mig är att folk som inte känner dig eller er vänskap lägger sig i. Dessutom uppenbarligen folk som har svårt att sätta sig in i situationen på ett rättvist sätt.



Jag blir arg, även om jag kan förstå B, ungefär p samma nivå som jag kan förstå Freddi när vi bråkar som värst. Det är jobbigt att leva med mig! Men har man gjort ett val får man stå fast vid det. Inget blir bättre av att man gnäller. Snarare ökar ångsten - och då blir man ju ännu mer krävande som vän eller i mitt fall, älskade.



Ibland undrar jag om jag också har någon störning eftersom skiten aldrig tycks gå över. Men jag kanske bara har ovanligt lätt att sätta mig in i andra människors smärta och ta över den? Folk dumpar skiten på mig. De som är ärligast dumpar aldrig - utan "ger" uppriktigt och då kan jag hantera det. Men när de gör det omedvetet så blir man bara en bägare av skit. Och det är det som hänt dig.



Tror jag. Jag tror du har en osviklig förmåga att absorbera folks smärtor och visa att du förstår och accepterar andra - oavsett vad. Det leder till att folk börjar ta dig för givet och glömma att du också har känslor - och att de måste ta ansvar för vad de gör mot dig.



Långt inlägg, men jag tror du förstår vad jag menar. Nu tror jag inte alls det är omöjligt för dig att förändra situationen. Men du måste känske lära dig att känna igen när du blir utnyttjad - även av snälla personer som du älskar och som älskar dig. Sätta upp gränser och veta hur långt in du ska släppa in folk. Ungefär så.



Det mörker du har och som jag har - kan vara både gåva och förbannelse. Gåva för att du kan se in i folk. Folk kan känna att de är okej när du ser på dem med kärlek. Det är jävligt stort. Men du måste ta hand om dig själv. Just nu gör du det. Dina föräldrar stöttar dig. Jag stöttar dig. Och förr eller senare kommer B också göra det. Men troligen inte hennes föräldrar - eftersom de bara ser sin egen dotter. Din smärta finns inte för dom. Och det tror jag inte man kan göra så mycket åt. Föräldrar vill alltid skydda sina barn från allt ont och om de ser sin unge grina så vill de klå upp den som fått ungen att grina - oavsett om grinandet faktiskt kan leda till att barnet får en styrka att förändra sig.



Rent hypotetiskt :)...

ha...puss

Otroligt fint inlägg av EL, ta till dig det! Vi är många som står på din sida. Jag med faktiskt trots gnabb. Din sjukdom måste vara åt helvete jobbig och att folk till en början förstår för att sedan dessutom kräva att du ska vara "som vanligt". Svårt för dig, svårt för dem. Ja det var väl inget vettigt kanske men jag ville iaf skriva nåt. Kram på dig!

ni är otroligt fina båda två och jag uppskattar det massor!