jag har spenderat de senaste 55 minutrarna med att kolla på sex and the city-filmen (läs inte mer om ni inte sett den och inte vill veta vad som händer). jag var tvungen att ta en paus när bröllopet mellan carrie och big ställdes in. jag började tjuta som ett barn. inte av sorg för carrie eller big.

när jag ser på teve eller film eller läser en bok där partnern (tamejfan alltid killen) sviker sin tjej/kvinna/dam/brud/whatever, kommer hela syd-grejen tillbaks till mig och det börjar göra ont igen. inte pga syd, för jag är verkligen över honom och jag är glad att vi inte längre är tillsammans. men själva sveket sitter som en tagg i mig och det skrämmer mig att erkänna att jag inte längre tror på trohet. jag vet inte ens om jag längre tror på kärlek.

dels tror jag inte att jag nånsin kommer träffa nån igen, men om jag mot all förmodan skulle göra det... så är jag övertygad om att det bara skulle gå åt helvete ändå. jag är säker på att jag kommer bli sviken igen och jag vet inte om jag ens skulle våga öppna upp mig sådär igen för en människa igen. inte för en kille i alla fall. folk är så jävla rädda hela tiden. rädda för att binda sig, rädda för att ge av sig själva, och nu börjar jag tydligen bli en av dem. jag längtar ständigt efter den där underbara kärleken samtidigt som det skrämmer mig så inihelvete. kärleken bevisar hela tiden för mig att det bara är fejk, att det äkta inte existerar.

och jag trodde inte att big skulle göra sådär mot carrie. och jag trodde inte att syd skulle göra så som han gjorde mot mig. visst, jag visste hela tiden att malin var ute efter honom. det märktes ju lång väg, och fastän jag inte var medveten om det själv så litade jag faktiskt på honom. jag litade på honom och han svek mig på värsta tänkbara jävla sätt.

jag är en idiot om jag dömer andra människor efter vad syd gjorde, men hela tiden får jag ju bevis på hur fucked up den så kallade kärleken är. jag jagar nånting som inte tycks existera på riktigt.

kan inte se mer av filmen ännu. skall ta ett bad och läsa och sen får vi se om jag känner mig redo igen. jag vill så gärna tro på äkta kärlek, men jag förstår inte hur jag nånsin skall kunna.