mana.monroe

det tog en jävla tid att komma upp idag. hundarna har pissat inne och ångesten och hatet vara växer. jag suger. och jag känner mig så jävla ensam. min bästa vän behandlar mig respektlöst och inser inte ens hur och vägrar be om ursäkt. hon visar inte ens att hon bryr sig om mig. dessutom flirtar hon med min kompis - som så uppenbart njuter av det - och det är samma kille som två gånger det här året fått mig att gråta arslet av mig då han nobbat mig (bajskakeord men jag kommer inte på nåt bättre just nu). och lägenheten bara förfaller mer och mer för varje dag som går. det känns nästan som att jag vill spränge mig själv i luften. dessutom drömde jag om patric inatt. hah.

jag vill ha hem mina föräldrar. jag klarar fan inte det här utan dem. just nu kan jag inte ens läsa så där försvann min möjlighet till flykt. det gör så jävla ont. större delen av sommaren har gått åt till att må dåligt. hur mycket jag än kämpat. vad fan är det jag kämpar för?

Det känns som jag går sönder nu. Äntligen pratar jag med Bexx men jag vet inte om det är så bra att jag gör det när jag mår såhär kasst. Shit. Och hela lägenheten ser förfallen ut och jag orkar verkligen inte. Hur skall jag kunna när jag blir helt slut bara av att gå ut med hundarna? Jag skämdes som fan igår när Ollonet och Linda var här och fick se golvet. Och resten. Det stinker skit, men jag klarar inte av att ta ut komposten. Jag är ett äckel. Ett förbannat jävla äckel.

Mamma och pappa ringde precis. De började sjunga för mig och jag praktiskt taget skrek Sluta!! Födelsedagssånger för mig har alltid gett mig ångest. Antagligen för att allt brukade kännas så fejkat. Folk som kom och firade mig för att de var släktingar. Men vilka brydde sig på riktigt? Om man tog bort tvånget, vilka skulle fortfarande ha kommit?
Ja, jag har alltid tänkt jävligt mycket.

"Funkar det bra?" ville mamma veta.
Jag hatar när de frågar mig hur jag mår och hur jag har det när dem är i Spanien. Jag vill inte förstöra deras semester samtidigt som jag får ångest av att ljuga för dem.
"Det funkar" blev mitt svar och det är precis så det är. Det funkar, varken mer eller mindre, och det är tack vare Linda det funkar. Utan henne... Shit, jag vill inte ens tänka på det. Det skulle inte gå alls.
"Hur var det i lördags då?"
Ännu en svår fråga att besvara.
"Det var bra först."
"Först?"
"Jaa... Det blev lite strul... Men det funkar."
Mamma lät minst sagt bekymrad när hon lade på och nu sitter jag här och förbannar mig själv för att jag förstört hennes och pappas dag.

Det känns som att jag aldrig mer vill öppna öpp mig för någon. Jag måste sluta med det. Sluta vara så naiv och tro gott om folk. Jag vill bara lägga mig i min säng med hundarna nu och känna mig trygg. Förresten är klockan över tolv så jag antar att jag är 23 nu. Och bara för att jag har sån jävla ångest skall jag låta mig själv öppna Ninas paket när jag gått och lagt mig ♥

Det känns tragiskt att jag fyller år imorgon och inte kommer ha någon här. Jag känner mig så jävla ensam. Men Linda kommer efter jobbet <3 Och Frida kanske också kommer hit en sväng om jag har tur <3 Men ändå. Vakna själv. Allt det där.

När jag vaknade förut och frågade om Bexx kunde gå ut med hundarna började rösterna härja omkring i mig. Jag minns inte vad de sa annat än Angelica. Rösterna säger alltid Angelica, aldrig Mana fastän det är mitt bokförda namn sedan snart fem år tillbaka. De babblade på och hetsade som fan och jag minns att jag sa: Håll käften! och Bexx svarade att hon inte sagt nåt. Det visste jag ju, att det inte var hon. Rösterna börjar komma tillbaka mer och mer och jag vet faktiskt inte vad det innebär.

Jag orkar inte riktigt skriva just nu. Kanske det kommer senare. Kanske i psykbloggen istället. Kanske inte i någon blogg alls. Jag vet inte och jag antar att det ändå bara är skitsamma.

Ångesten håller i sig och jag börjar inbilla mig dumma och helt störda saker som jag egentligen inte ens borde tänka på. Jag stressar sönder för lördag. Känner för att bara skita i allt. Fast egentligen vill jag ju inte det... Det kommer bli mys med fina människor här som lyssnar på MIN underbara musik. Att få dansa omkring till Mötley och Hanoi Rocks... Men just nu är min skalle för blockerad av ångesten för att jag riktigt skall kunna se det positiva. Jag borde nog läsa. Men jag vet inte. Jo, fan. Jag skall göra det. Ett tag. Hur som helst kommer brosan hit sen och fixar bibblanboken åt mig,

Jag är uppe drygt en timme tidigare än vanligt. Wow. Jag är faktiskt förvånad att jag tagit mig upp ur sängen så pass enkelt som det ändå var, för det är knappast en bra morgon idag. När jag vaknat tog det inte lång tid förrän den där känslan av att kvävas infann sig. Paniken hotar runt hörnet. Jag känner mig så jävla stressad. Och nedslagen. För att jag inte klarar saker på egen hand.

Alltså, det är lördag snart. Då kommer det folk. Och mitt hem... Ser hemskt ut. Och jag måste köpa tårtskit så jag kan fixa mina Theralen-tårtor och det behöver jag egentligen köpa på fredag. Men det går inte, för jag är så jävla körd att jag inte kan handla på egen hand! Och så har jag en jävla bibblanbok här som mina föärldrar glömde bort att lämna in innan de drog till Spanien och jag kan verkligen inte ta mig iväg till bibblan och tiden för den går ut på torsdag eller nåt. Fuck.

Jag kvävs. Fan jag k v ä v s .

Örebro är så jävla obehagligt. Alla känner alla. Jag borde rymma. Bosätta mig i Tokyo. Eller i Vince Neils säng för den delen. Alla jävlar är ihoplänkade på nåt sätt och det skrämmer mig.

Jag vet inte varför det stör mig så mycket. Varför jag blir så rädd. Skulle tro att det har att göra med gymnasiet. Jag vill verkligen inte träffa de där som gick i min klass. Vill inte visa upp min sönderskurna kropp och få dem att förså hur misslyckad jag faktiskt blev. Och jag kommer ihåg allt snack som gick om mig. Om att jag drack massa öl. Alltså... nej, fyfan. Jag hatar den delen av mitt liv och jag vill inte ha de människorna inpå mig igen.

Jag vill att människorna jag möter nu skall döma mig för den jag är nu och inte för den jag var då. Jag var blåst. Dum i huvudet. Så borta av min ångest att jag inte var mig själv - nånsin. Idag är jag mycket starkare och bättre.

Jag vill inte att de skall se hur uppsvälld jag blivit och börja prata om det.


Gah. Jag hatar när jag tänker för mycket.

Jag vet varför jag till stor del mår så jävla skit idag; det känns som att världen är emot mig. Typ alla utom Linda. Bexx brukar tjata om hur tråkigt hon har det när hon är hemma själv, men ville ändå inte komma hit när jag erbjöd henne. Det känns ganska hårt för så skulle hon inte ha gjort förut.

Och så kändes det skit när Ollonet inte ville ge mig förklaringen av ett svårt ord han använde. Ja, jag reagerar superstarkt på skitgrejer men det fick mig att känna mig så jävla pantad för att jag inte vet vad ordet betyder och så fick jag för mig att han inte ville berätta betydelsen för mig för att jag ändå bara är för blåst för att fatta nånting.

Jag har alla dessa jävla overklighetskänslor inom mig och det är så frustrerande och destruktivt. Jag vet inte riktigt hur jag skall bli av med dem. Det som håller mig över ytan just nu är Linda - som kan läsa av mig på bara någon sekund. Jag kommer aldrig kunna fejka för henne som jag brukar för andra, för hon kommer alltid lyckas se igenom. Jag är så glad att hon finns i mitt liv ♥

det känns som att jag skall explodera snart. tog precis sobril, klarar mig inte längre. förut hade jag två fasta punkter; mina föräldrar och bexx. jag "visste" att de fanns där och skulle hjälpa mig när jag än behövde det. mina föräldrar anlände till spanien för dryga tre timmar sedan och i en hel månad skall jag klara mig utan dem. och bexx... nej, hon är ju ingen fast punkt längre. dessutom känns det som att hon försöker distansera sig själv mer och mer.

så ja... just nu står jag här utan någon som helst fast punkt och vill bara ta en kniv och skära sönder mig själv. jag är så jävla rädd. det går inte ens att komma i närheten av hur jävla rädd jag faktiskt är genom mina ord. hade jag inte mina hundar nu så skulle jag fan inte längre försöka. fan, tårhelvetena sprutar nu. men det känns som att jag skall gå under och det här blir den längsta jävla månaden nånsin. hur fan skall jag klara det här? hur fan skall jag det...?