Jag borde inte lägga mig i

Jag vet att jag inte har nåt att göra med vad Bexx och O gör. Jag borde inte ens bry mig, men det känns som att hon återigen har brutit ett stort löfte mot mig. Kanske egentligen inte ett löfte, men hon visste hur dåligt jag mådde av det. Felet är att folk har en tendens att inte riktigt ta mig på allvar. Men säger jag att jag mår skit av någning, så är det så. Tar mina såkallade vänner mig inte på allvar då så är det fan inte jag som skall behöva lida.

Och jag borde inte bry mig om att Linda får lära känna Ollonet mycket bättre än mig. Jag borde vara glad, men jag kan inte. För det är så hela mitt liv har varit. Jag presenterar två personer för varandra och hamnar själv i skuggan. Den här ständiga kampen om att passa in och vara älskad för den jag är, tär så mycket på mig.

Nu tjuter jag som fan igen. Är så trött på detta jävla tjutande. Minns alla gånger jag låg i sovrummet och grät och Syd inte gjorde nånting. Han fortsatte med det han höll på med innan jag började gråta. Natten som gick var en så stark påminnelse om det. Och återigen börjar jag tänka på hur jävla dålig och värdelös jag faktiskt är.

Det är så lätt att byta ut mig mot någon som är frisk.

Clever aint wise

Var nyss ute med hundarna i regnet. Det var så skönt och avkopplande. Tårarna som blandades med regndropparna. Skornas små dunkningar i marken. Tystnaden. Två lyckliga och spralliga hundar.
Lyssnar på NIN nu och dricka chai-teet från Eva i en av mina jättemuggar jag fick av Bexx igår. Jag är överlag lugn, fastän förbannad sorgsen. Känner mig vilsen och ensam. Som att jag stpår och skriker ut i intigheten utan att någon hör eller bryr sig.

Jag är så trött på att bli sedd som någon som inte riktigt... tänker. Jag får ganska ofta komplimanger numera. Att jag är snygg, söt, vacker whatever. Klart som fan att jag blir glad över det men jag önskar att någon nån jävla gång kunde säga att jag var intelligent. Klok brukade jag få höra ofta förut, men klok och vis är inte alls samma sak. Clever aint wise som Pete Doherty sjunger i en låt med Babyshambles.

När jag var sådär överviktig blev jag dumpad av min pojkvän och jag fick fan nästan aldrig några komplimanger. Om jag träffar nån som faller för mig, skulle den då dumpa mig ifall jag blev sådär tjock igen? Då är jag hellre singel. Fejkade idioter skall hålla sig borta från mig.

Samtal med Linda

Det här inlägget är jävligt personligt. B och O kan säkert bli arga för att jag ens lägger in det men jag måste. Dels för mina vänner som läser bloggen och som inte var här igår. Och dels för att B och O skall få en chans att inse hur jag ser det hela. Hur jag känner mig. Så b och o, om ni tar illa upp så ber jag om ursäkt.

- - - - -

Jag skickade sms till min räddande ängel Linda inatt, när jag låg i badrummet och försökte somna.

Linda säger:

vad hände?


mana monroe säger:

jag hatade dem så jävla mycket.


Linda säger:

jag såg det. varför?


Linda säger:

Ollie sa att ni spelade jag har aldrig, och sen gick och la er..


(jag var inte ens med och spelade. jag var däckad av ångest i sovrummet eller badrummet).

Linda säger:

inte om något som skulle ha hänt


Linda säger:

vad hände?


mana monroe säger:

hah. verkligen tack för den då. jag var körd av ångest. minns inte varför. kanske för att b och o höll på så mycket. nej, det började med att jag såg att m läst mitt mejl i fredags men inte svarade. så jag typ... blev typ ledsen. och satt i sovrummet med b och grät lite smått. hah, men alltså. det kändes verkligen som att jag borde sluta försöka när jag vet att jag inte är frisk.


Linda säger:

höll på med vad? och hur vet du att han läst mailet?


mana monroe säger:

det var på helgon och där kan man se sån. skitsamma. jag mådde ganska dåligt och b och jag gick in till de andra igen, men då började ångesten komma och det blev värre och värre. så jag satte mig i badrummet. då kom o och pratade lite med mig och jag tog mig ut till dem en stund igen-


mana monroe säger:

klarade inte av att sitta där så lång stund ändå, med den där jävla ångesten. trodde jag skulle bli galen. så jag lade mig i badkaret och ketchup kom in efter en stund. men det var bara jobbigt. så jag gick ut IGEN. och återigen gick det skit så jag lade mig i sängen och lyssnade på manson och försökte

mana monroe säger:

sova.


mana monroe säger:

ehmn. så kom ketchup in igen. hon verkade liksom vara den enda som brydde sig. och de andra sket i att ag var ensam med henne och fortsatte sitta där inne i vardagsrummet och skratta. speciellt b skrattade. som bara fan. jag låg kvar där inne kanske en kvart men sen pallade jag inte mer. så jag gick in i vardagsrummet och de verkade inte ens bry sig om min existens


(b kom in nån sekund och fixade med nåt, gav mig en puss på huvudet och gick sen in till vardagsrummet igen)

mana monroe säger:

så jag hämtade en kniv i köket. då blev alla tysta. men jag bara stod med den där. k försökte ta den ifrån mig, men jag morrade ifrån. den gav mig liksom styrka.


mana monroe säger:

jag vet inte hur länge jag stod så. men b och o gick in och lade sig i min säng och jag satt i soffan, hörde dem prata där inne. I MIN JÄVLA SÄNG! fattar du hur det kändes? jag gick in och sa att jag inte ville att de skulle ligga i min säng men det var ingen av dem som brydde sig. de låg kvar. jag sa till två, tre gånger. men det var uppenbarligen skitsamma. så jag sa att jag skulle sova i soffan


mana monroe säger:

så kunde de andra sova i min säng.


mana monroe säger:

men k var kvar i soffan så jag gick och lade mig i badrummet för att sova. efter en stund kom k in men jag sa att jag behövde vara själv, att jag försökte sova. så jag somnade där. hörde skratt och prat från sovrummet.

(k är alltid ketchup. kimmo står som kimmo)


mana monroe säger:

vaknade igen när o öppnade dörren strax före tio och sa att han skulle åka hem. fattar inte ens varför han berättade det för mig, men det gjorde han. somnade om, sen väckte k mig för hon behövde gå på toa och borsta tänderna innan hon drog. så jag gick och lade mig i soffan och somnade.


mana monroe säger:

när jag vaknade nästa gång satt b vid min dator. msn. klockan var typ två och jag frågade om hon kunde gå ut med hundarna åt mig för jag var helt slut. hon sa att hon inte hann för att hon skulle dra snart. nästa gång jag vaknade var bara kimmo och jag kvar. han höll på och städade åt mig fixade kaffe och vi glodde på teve tillsammans. gick ut med hundarna och rökte. det var mys. han drog precis


Linda säger:

jag vet inte vad jag ska säga.


mana monroe säger:

okej


Linda säger:

hur mår du nu, framför allt?

mana monroe säger:

skit.

- - - - -

Linda säger:

Du vet att jag är jävligt stolt över dig va?


mana monroe säger:

vcarför?


Linda säger:

För att du förtjänar det


mana monroe säger:

kolla hennes blogg. hon är så jävla kall.


Linda säger:

belse?


mana monroe säger:

ja


Linda säger:

jag har läst.

mana monroe säger:

det gör så jävla ont. att de låg i min säng fastän jag bad dem att inte göra det. och b vet precis hur jag känner och jag hade till och med bett henne att inte hålla på och flirta med honom.


Linda säger:

flirtade de??


mana monroe säger:

jag vet inte vad de höll på med och det är skitsamma. de låg i min förbannade sä'ng!


Linda säger:

Jag tror att han är jävligt rädd. Räddare än jag först trodde


Linda säger:

det verkar vara mkt som gick fel igår...


mana monroe säger:

rädd för vad?


Linda säger:

känslor

Linda säger:

både sina egna och andras


Linda säger:

det är som att hans känslodel fortfarande är den där lilla pojken som inte vågade säga ifrån, som att han fortfarande inte inser att han duger


Linda säger:

och därför gör han jävligt dumma saker utan att tänka


mana monroe säger:

jag är så jävla besviken på dem. speciellt b. hon gör samma sak om och om igen. hur mycket hon än vet att det sårar mig. och kom inte dragandes med att hon bara är femton, för jag skulle aldrig ha behandlat en vän såhär när jag var femton.


Linda säger:

du var nog ganska mogen när du var 15


Linda säger:

jag fattar.


mana monroe säger:

jag känner mgi så jävla värdelös.


Linda säger
:

jag vet. men det är du inte


mana monroe säger:

varför bryr de sig fan inte då? och varför sov o kvar? han gör aldrig det annars. är han kär i min jävla kusin eller?


Linda säger:

de bryr sig nog, fast på ett annat sätt än det som behövs.

jag har ingen aning om varför han sov kvar. han sa bara att "vi andra sov i manas säng" och att han gick och la sig halv fem för att han var trött och behövde sova


mana monroe säger
:

okej.


Linda säger:

jag tror att han är smickrad på ngt sjukt sätt över att hon är så på


Linda säger:

typ, om en ung tjej gillar honom så kanske han kan ta det som en ersättning för det hans själv förlorade när han var ung... eller nåt i den stilen

mana monroe säger:

hon är verkligen på. fastän jag bett henne. fastän hon vet hur skit det får mig att må.


Linda säger:

hon kanske också tar det som en ersättning. för det hon själv har förlorat


Linda säger:

eller nåt sånt


mana monroe säger:

vad har hon förlorat? seriöst. man skall fan inte trampa på människor som man påstår sig älska för att själv nå lycka. båda vet precis hur skit jag mår... och ändå... jag har så jävla ont i hjärtat nu. sån förbannat tur att du finns här och orkar lyssna på miog.


Linda säger:

jag vet inte vad hon har förlorat, mer än sig själv.. jag vill inte läsa av henne så pass mycket än.


Linda säger
:

och ollie.. han... han är empatisk och bryr sig och allt sånt där, men han vill liksom inte inse


Linda säger:

tror jag

- - - - -


Linda säger:

har du snackat med dem idag, så de har sagt nånting?


mana monroe säger:
nej. inget mess från nån. ingen som undrar hur jag mår. b kom nyss in på msn men hon skriver inte

- - - - -

Linda säger:

har du pratat med dina föräldrar idag?


mana monroe säger:

nej. de ringer imorgon.

Linda säger:

det känns fel att du är ensam, förutom hundarna


mana monroe säger:

men det känns okej. jag skall städa lite här hemma. kimmo har plockat undan alla faskor och sköjt av all disk så det bara är för mig att ställa in det i diskmaskinen sen =) jag skal nog lägga mig i badet sen, med kaffe och boken jag fick av honom


Linda säger:

vad snäll han är =)


The kid

Jag är som ett litet barn och jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket enklare det vore för mina förlädrar om inte jag fanns. De skulle kunna åka på sin resa utan att gå omkring och oroa sig en massa för deras dotter. De skulle kunna koppla av. De skulle ha så mycket tid över om de slapp hjälpa mig med massa saker som jag inte klarar av att göra. Farmor (och farfar) skulle också slippa oroa sig för mig när när mina föräldrar är borta. Luften skulle bli så mycket enklare för dem att andas.

Livet skulle bli mycket enklare.

Olika sätt att vara en vän

En vän frågar varenda dag om h*n skall komma över, om jag verkligen klarar mig själv. H*n erbjöd sig till och med att bo här ett tag så jag skulle slippa vara ensam och jag vet att h*n skulle skita i jobbet om jag verkligen behövde den hjälpen.

En annan vän hör nästan aldrig av sig längre. När vi väl talas vid pratar h*n på om sin egen skit och verkar faktiskt inte bry sig om mig. H*n sa att h*n inte skulle försvinna, men gjorde det när viktigare personer dök upp i personens liv.

En vän är rädd för att göra allt värre och försäkrar om och om igen att h*n inte kommer försvinna. H*n ringde upp en annan av mina vänner för att h*n helt enkelt ville ha råd om hur h*n skulle behandla mig när jag var nere i en väldigt djup svacka för inte alls länge sedan (okej då, jag är väl fortfarande inne i den). H*n säger jämt saker som att jag är bäst och idag skrev h*n till och med att jag är vackrast, men jag kan inte ta det som annat än att h*n vill pigga upp mig och inte lägger så mycket vikt vid orden. Men jag uppskattar det som fan.

En annan av vännerna frågar aldrig om h*n kan hjälpa till. Om jag ber personen om hjälp frågar h*n oftast om jag inte kan be någon annan om hjälp. Det har hänt några gånger att jag bett personen komma hit när jag varit i nöd, men det tänker jag sluta med nu, och istället ta vara på den hjälpen som erbjuds frivilligt. Jag vågar inte be personen om hjälp alls. H*n skriver inte ens till mig när vi båda är inne på msn och jag skriver inte för att statusen är upptagen. Jag skall sluta vara till besvär.

Jag har tur som har mina vänner.

Att aldrig riktigt passa in

Jag kan nästan inte göra någonting utan att de där tankarna slår över mig. Tankarna om att vara fel och inte passa in. Var jag än är. Vad jag än gör. Just nu var det QX som fick mig att känna så. Hur mycket jag än fösöker förmå mig själv att känna att jag hör dit, att jag passar in, så kommer de där dumma tankarna och en ständig ångest för att inte bli accepterad och omtyckt för den jag är. Vart behöver jag ta vägen för att känna att jag är okej, att jag duger som jag är?

Well,

Det märks så tydligt att det aldrig kommer bli som förut igen. Jag tänker inte förneka att det faktiskt hugger till lite i mitt hjärta vid tanken på det - hur det blivit och kommer att vara - men fan, det är väl meningen att det skulle bli såhär. Livet består av massa prövningar, så enkelt är det, och jag tänker klara av dem. Ingen tvekan om saken.

Hah!

Hon sa att hon hade världens bästa present till mig. Nu har hon ändrat sig - hon skall köpa nåt annat. Ouch säger jag bara.

...

Ju längre tid det går, desto kallare blir jag. Om det är bra eller dåligt vet jag inte.

Vafan kom dethär ifrån?

Egentligen vet jag ju... Men ändå. Jag råkade messa Bexx. Var tvungen. Jag blir helt... körd. Skall ta Sobril, massa kladdkaka och frappé och sätta mig och läsa i soffan. Och hoppas på svar. Fuck. Jag vill verkligen inte att hon försvinner. Jävla halva.


Förakt, yes sir!

Jag föraktar folk som lägger ut skärsårsbilder. Kanske just därför jag gjorde det?

Ta mig härifrån... Snälla...?

Det är så jävla irriterande att mr Borderline alltid är lika nedlåtande och respektlös mot mig (nästan alltid i alla fall). Jag önskar att jag inte brydde mig om honom för då skulle jag bara kunna dissa honom och skita i allt. Men jag bryr mig faktiskt. Och han skiter fullständigt i hur mycket han sårar mig. Just nu känner jag för att säga upp bekantskapen med alla för vänskap och Mana funkar så uppenbart inte ihop. Jag är så jävla trött på det här. Kom och ta mig bort.

Alla dessa förbannde känslor

Linda drog precis. Hon lånade min cykel hem istället för att ta bussen från stan. Vi har suttit och pratat massor - och glott på Sandybell - och just nu har jag så mycket tankar och känslor som sprakar inom mig att det känns som att jag inte kommer kunna somna alls inatt. Men jag mår bra så jag antar att det är positivt även om det alldeles säkerligen kommer leda till nånting dåligt. Yaay, positiva Mana är igång igen.

We came to rock
you know that it's all we got


Dumt

Varje gång jag fått ett mejl tänker jag tänk om det är Bexx! och klickar mig in i inboxen. Såklart det inte är från Bexx. Det borde jag ju ändå har förstått från början och det gjorde jag nog. Ändå kan jag inte låta bli att hoppas att hon skall höra av sig. Att hon skall inse vad det är som hänt och sluta skylla över allt på mig och säga att det är jag som lämnade henne. Jag ser det inte så, men jag förstår ändå hur hon ser det. Men vadå, vem vill stanna kvar hos någon som bara hackar ned på ens dåliga sidor hela tiden? Jag vet redan att jag är allt det där som hon skrev om i sin blogg, men jag står för helvete i en väntelista för att börja terapi för det där! Och det vet hon. Jag måste sluta med det här.

Nothing new

Människor sviker, så enkelt är det. Lyssnar på Hanoi Rocks där Mike sjunger Nothing new och kan inte annat än hålla med. Jag borde inte ens vara förvånad och är det nog inte heller. Just nu är jag så full med Sobril att jag inte riktigt känner nånting speciellt, men jag vet ju att det kommer komma. Senare.

Min mamma var här inatt och tog hand om mig. Pappa ringde upp Bexx mamma och undrade vad sjutton hon (Bexx mamma) höll på med. Hon försvarade sig med att hennes dotter satt och grät. Han svarade med att hans satt och skar sig. Ni ser, han visste att jag gjorde det fastän jag inte sagt det. Så lätt är jag att klura ut och ändå fattar Bexx inte alls. Eller så är det helt enkelt så att hon inte bryr sig alls. Just nu orkar jag inte fundera på vilket.

Mamma har tagit ledigt i eftermiddag. Vi och pappa och kanske - förhoppningsvis - min brorsa, och såklart hundarna, skall åka iväg och fika på det där stället på landet igen. Och efteråt skall vi låta hundarna springa av sig. Det är precis vad jag behöver.

mjfldpsmfl

jag behöber årata med mamma och pappa. men jag kan inte. de sover. och de behöber få sova för de ska upptidigt imorrn., men fan.

The deepest cut

its an ache that never heals
its the deepest cut you feel
its the thing in you that feeds
the animal in me


its the darker side of lust
its the other side of us
its the thing in you that feeds
the animal in me
the animal in me

mötley-text


Just tell me the truth



Ibland gör sanningen så jävla ont. Det kom som en smäll, fast jag egentligen hela tiden hade vetat om det. Jag fick ångest, kände mig nere, men var ändå glad för att hon berättade för mig. Hellre ett snabbt hårt hugg så jag slipper lida länge. Jag klarar allt, det vet jag redan. Kunde jag ta mig förbi Syd så kan jag ta mig förbi allt.

Jag trodde faktiskt inte att jag brydde mig så mycket ändå, nu idag. Men så när Bels gick in i badrummet och jag blev själv, då började tankarna mala. Men det är bäst såhär. Det vet jag ju. Det är bara dumt att förstöra sånt som är bra. Bara dumt.

Darling, there's no sense in running
You know I will find you
Everything is perfect now
We can live forever

You can't abandon me
You belong to me

Breathe in and take my life in you
No longer myself only you
There's no escaping me, my love
Surrender

And I breathe



Jag har inte riktigt känt mig levande den senaste tiden. Den värsta kvävande ångesten är försvunnen sedan ett par, tre dagar sedan, men sedan dess har jag känt mig tom och inte närvarande. Jag kör helt enkelt på autopilot och jag vet inte om jag gillar det eller inte.

När jag lyssnade på Evanescence tidigt imorse dansade jag sakta omkring i min egna värld. Jag vet inte ens om de andra märkte att jag fanns i rummet. Sen lade jag mig ned i solstolen som just nu står i vardagsrummet och försvann i texterna som kändes så klockrena just då. Som att de var skrivna just för mig.

Jag tycker att bilden på mitt öga skriker ångest, ändå gillar jag den. Skall rita av den och se om det blir något bra av det. Som om det var väsentligt överhuvudtaget.

Vem är jag?

bels säger;
en dryg brud med bra humor som inte ser hur söt hon faktiskt är

men seriöst grabbar,
               
vem fan är jag?


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0
Test