Var nyss ute med hundarna i regnet. Det var så skönt och avkopplande. Tårarna som blandades med regndropparna. Skornas små dunkningar i marken. Tystnaden. Två lyckliga och spralliga hundar.
Lyssnar på NIN nu och dricka chai-teet från Eva i en av mina jättemuggar jag fick av Bexx igår. Jag är överlag lugn, fastän förbannad sorgsen. Känner mig vilsen och ensam. Som att jag stpår och skriker ut i intigheten utan att någon hör eller bryr sig.

Jag är så trött på att bli sedd som någon som inte riktigt... tänker. Jag får ganska ofta komplimanger numera. Att jag är snygg, söt, vacker whatever. Klart som fan att jag blir glad över det men jag önskar att någon nån jävla gång kunde säga att jag var intelligent. Klok brukade jag få höra ofta förut, men klok och vis är inte alls samma sak. Clever aint wise som Pete Doherty sjunger i en låt med Babyshambles.

När jag var sådär överviktig blev jag dumpad av min pojkvän och jag fick fan nästan aldrig några komplimanger. Om jag träffar nån som faller för mig, skulle den då dumpa mig ifall jag blev sådär tjock igen? Då är jag hellre singel. Fejkade idioter skall hålla sig borta från mig.