En vän frågar varenda dag om h*n skall komma över, om jag verkligen klarar mig själv. H*n erbjöd sig till och med att bo här ett tag så jag skulle slippa vara ensam och jag vet att h*n skulle skita i jobbet om jag verkligen behövde den hjälpen.

En annan vän hör nästan aldrig av sig längre. När vi väl talas vid pratar h*n på om sin egen skit och verkar faktiskt inte bry sig om mig. H*n sa att h*n inte skulle försvinna, men gjorde det när viktigare personer dök upp i personens liv.

En vän är rädd för att göra allt värre och försäkrar om och om igen att h*n inte kommer försvinna. H*n ringde upp en annan av mina vänner för att h*n helt enkelt ville ha råd om hur h*n skulle behandla mig när jag var nere i en väldigt djup svacka för inte alls länge sedan (okej då, jag är väl fortfarande inne i den). H*n säger jämt saker som att jag är bäst och idag skrev h*n till och med att jag är vackrast, men jag kan inte ta det som annat än att h*n vill pigga upp mig och inte lägger så mycket vikt vid orden. Men jag uppskattar det som fan.

En annan av vännerna frågar aldrig om h*n kan hjälpa till. Om jag ber personen om hjälp frågar h*n oftast om jag inte kan be någon annan om hjälp. Det har hänt några gånger att jag bett personen komma hit när jag varit i nöd, men det tänker jag sluta med nu, och istället ta vara på den hjälpen som erbjuds frivilligt. Jag vågar inte be personen om hjälp alls. H*n skriver inte ens till mig när vi båda är inne på msn och jag skriver inte för att statusen är upptagen. Jag skall sluta vara till besvär.

Jag har tur som har mina vänner.