Jag sov till kvart i fyra.

Jag behöver hjälp. Klarar inte det här själv. Vill så gärna säga till mamma och pappa att jag inte klarar det här längre. Be dem hjälpa mig.
Men jag kan inte. Jag kan inte förstöra för dem igen. De vet att jag mår sämre än vad jag gjort på väldigt länge, men de har ingen aning om hur mycket sämre. Jag mår så dåligt att jag skrämmer mig själv.

Vad finns det för alternativ? Bli inlagd? Då får jag inte vara med mina hundar och det är samma sak som att sätta en kula i min panna. Hundarna är anledningen till att jag fortsätter kämpa. Utan dem skulle jag ge upp. Och det otäcka är att jag funderar på att ge upp ändå. Jag blir livrädd. Jag får inte ge upp. Jag får inte vara en sån!

Men att ständigt vara slut på energi och ha dåligt samvete gentemot nästan alla, det är tärande. Mest dåligt samvete har jag för hundarna. För att jag inte tar ut dem lika mycket som jag gör annars. Skall försöka släppa lös Kiba vid sju ikväll, så han får springa av sig i parken. Kami kan jag inte släppa - han springer bara fram till främlingar och biter dem i benen.

Fast jag fattar inte hur jag skall orka. Jag vill så gärna ge upp.