drömde att jag blev tillsammans med en kille inatt. han hade långt, blont hår. inte sleaze-långt utan hårdrocks-långt. räckte fan ned till midjan på honom. och han var alldeles underbar. tog hand om mig och tyckte om mig även när jag fick mina utbrott. och han tyckte att jag var rolig och han var lång så jag fick sträcka mig uppåt för att nå honom.

när jag vaknade mådde jag skit för att det bara var en dröm. jag hatar att drömma om kärlek för att jag känner mig så jävla ensam när jag vaknar.

satt på balkongen med en cigg. trodde att balkongen skulle ge vika, ramla ned till marken. men jag tvingade mig att sitta kvar, fylld med rädsla, ångest och äckel. destruktiva tankar som malde om och om igen. och jag tar mig inte iväg till frida. jag kan inte cykla. det går inte. vafan är det för jävla fel på mig?

gick ut med hundarna.

det är okej att du är fulast i världen mana. jorden går inte under pga. dessutom träffade du ju syd när du var hundra gånger fulare än vad du är nu och han föll direkt, så sluta vara så hård mot dig själv. det är okej att vara ful. det innebär inte att du för alltid kommer vara ensam.

känner mig febrig. ångest. rädsla. massa skräck. vill vira in mig i täcket och sova vidare men jag får inte. kämpar fortfarande med min fucked up dygnsrytm. får inte ge upp nu.

men jag är en sån jävla värdelös vän. frida fyller idag. jag ska ju dit. ge henne presenterna. men jag vågar inte cykla. jag kan inte det idag. det känns omöjligt.

om jag ändå kunde vara okej.