När jag var ute med hundarna kom ett par på cykel och vinglade förbi mig. Killen brölade på om hur mycket han älskar tjejen och sa att hon var det bästa. Tjejen var bara sur. Hoppade av cykeln och gick verkligen slalomgång resten av vägen. Skrek att han knullat nån annan tjej och hon var verkligen rasande. Han skrek tillbaka att han aldrig ens pussat nån annan tjej medan de varit tillsammans och tillade att hon hade pussat tre andra killar. Hon låste honom ute från trapphuset - sa att han kunde åka nån annanstans att sova. Precis när han var på väg att cykla bort öppnade hon dörren och röt till om att han skulle komma in och han gjorde som hon sade.

Är det så förhållanden är? Jag och Syd bråkade massor. Jämt. När han kom hem från jobbet och jag låg utslagen i soffan av ångest, blev han förbannade och skällde på mig för att jag inte gjort det och det hemma. Han bättrade alltid på ångesten. Är det så det skall vara? Jag kan inte minnas att Rickard och jag bråkade sådär. Det var nog mest bara jag som skällde på honom medan han blev ledsen som en liten pojke och båda började gråta.

Syd var stark, Rickard var svag. Syd vek sig aldrig och reagerade alltid med ilska. Rickard stod aldrig på sig och började alltid gråta. Jag behöver nån som är stark nog att hantera mig när jag får mina utbrott, nån som är snäll och försöker hjälpa mig när jag har ångest. Men finns det såna människor verkligen?