Jag vet inte vad det är med mig, varför jag reagerar så starkt som jag gör på böckerna. Det har aldrig hänt förut. När jag berättade för Ollonet att jag varit otröstlig en natt efter att jag legat och läst av serien så svarade han att det lät precis som mig. Och det är ju sant. Borderline är ju en emotionell personlighetsstörning, och det är inte första gången jag reagerar superstarkt på nånting som andra knappt höjer på ögonbrynen åt.

Jag vet inte varför jag blir så sorgsen. Olycklig samtidigt som jag blir lycklig. När jag läser så försvinner jag verkligen bort. När Edward står och flinar så ser jag det framför mig och det pirrar fan i min kropp precis som i Bellas!

När jag tänker på att jag snart läst klart serien börjar det genast göra ont i magen och jag känner hur tårarna är på väg att bryta fram. Varför är det så för? Det känns som att mitt liv kommer vara över när böckerna är färdiglästa. Men jag kan ju läsa dem igen! Och igen och igen och igen och igen! Och snart kommer det ju en ny bok, som skildrar Twilight ur Edwards synvinkel, så serien är ju faktiskt inte över i och med att de böckerna jag har hemma är slut.

Jag tror jag skall sluta hindra mig själv från att läsa så mycket i böckerna som jag vill. Jag är rädd för smällen som kan komma, men jag vet ju faktiskt inte om den faktiskt kommer göra det. Kanske kommer jag hantera situationen mycket bättre än vad jag tror. Dessutom är det dumt att dra ut på det. Att gå omkring och ha ångest för att jag inte vet hur jag kommer reagerar efter att sista sidan är läst...

Oh, Edward.
Och Jacob...