De senaste veckorna har varit tunga. Ovanligt tunga. Jag går omkring med en ständig känsla av tomhet. Ensamhet. Emellanåt känner jag mig så ensam att jag bara vill sätta mig ned, gråta och tyna bort. Slippa alla dessa känslor som försöker ha ständig kontroll över mig. Dess grepp är starkt som fan.

Jag vet ju att det här är "en typisk borderline-känsla" men det gör ju knappast saken bättre. Snarare värre skulle jag tro. För det tar sån jävla tid att kämpa sig igenom det här till en bättre tillvaro. Jag vet ju inte ens om jag kommer få gå DBTn eller inte. Inte förrän de har avgjort om jag är tillräckligt "committed" eller inte. Och sen efter det så är det ändå en vändetid på dryg 6-12 månader. Tänk om jag sitter här på samma plats om ett år. Att jag inte kommit mycket längre än nu. Det känns så jävla tidsödande! Jag fyller snart 23 för helvete! Hela livet rinner ifrån mig innan jag är kapabel att faktiskt börja leva.

Jag hatar verkligen det här. Utan mina hundar tror jag inte att jag skulle orka kämpa längre. Det är sant.