Jag vågar mig på att blogga då och då. Bara på den här ynka lilla dagen har så många nya tankar och känslor ploppat upp. Jag har lärt mig mycket och lär mig fortfarande och jag älskar att skriva på min nya, fina dator. Jag läser äver bloggar även om jag måste lära mig att inte engagera mig för mycket i det som händer. Inte just nu. Det får komma när jag är starkare. Jag kommer hellre inte vara inloggad på msn annat än att tala med Belse och det hoppas jag att ni andra respekterar (och gör ni det inte så vet ni att ni lika gärna kan dra åt helvete, eller hur?)


I min dagbok skrev jag såhär om varför jag reagerade som jag gjorde igår:

Linda har ett helvete just nu och det var när hon berättade om hur hennes dag varit som jag kände hur äcklet* växte inom mig. Frida loggade in på msn och skrev hej och jag skrev hej tillbaka. Hon frågade hur jag mådde. Skit svarade jag och frågade hur hon mådde och fick samma svar tillbaks, och utan att jag frågade något mer började hon ösa ur sig av sin ångest. Jag hade alltså två ångestfyllda personer som skrev till mig om sin skit samtidigt, plus att jag hade min egen ångest att ta itu med. Är det konstigt att jag fick nog?

* Det var absolut inget äckel för Linda utan ett äckel för all ångest som bara smälldes över mig i en jävla kraft.

---

Senare (eller om det var tidigare? jag minns inte riktigt) skrev jag detta:

Jag kollade min blogg, vilka som kommenterat. Jag tycker det visar ganska väl vilka som faktiskt bryr sig.

Linda skrev:  "Mana älskade. Vi finns här, alltid. Hur lång tid du än behöver. I fysisk tid (dagar, veckor) kanske du inte behöver något alls, men ta den psykiska tid du behöver. Vi finns kvar, och vi älskar dig precis lika mycket hur du än är." Jag blir rörd. Precis som jag av Ollonets sms igår blev rörd (faktiskt så jag började tjuta). Han skrev: "Jag kommer sakna dig varenda minut."

Fyra personer till hade kommenterat. Fina Fire som jag ständigt känner en rädsla - och enorm respekt - för, hade skrivit:  "Kram på dig. Jag ser fram emot när du kommer tillbaka här." och nu blir jag sådär tjutig igen.

Underbara Ceriadwen skrev: " Ha det bra så länge. Vi finns här när du kommer tillbaka! Kram"

Världens finaste Nina skrev: " Jag hoppas att en lite "time out" hjälper dig :) Ha det så bra! Kram"

Och så min vackra själssyster som skrev:  "Nu blir jag lite rädd, men väntar på att du kommer tillbaka. Du är väldigt älskad vetu!"

Det känns så jävla bra att veta att det faktiskt finns folk där som bryr sig, men vad jag reagerar på är att Bels inte hört av sig på minsta lilla sätt. Hon verkar över huvud taget inte bry sig. *

Och igår när Ketchup fick reda på min stundande isolation skrev hon: "Jaha, hejdå" och Mattias skrev bara  "Hejdå." Jag blir så jävla besviken för det är just dem som suger allra mest energi ur mig med sin egen ångest och depression eller vad fan det nu är. Det känns som att de uttnyttjar mig för att jag är för snäll för att säga ifrån. Men det är slut på det nu. För min egen skull. Jag pallar inte mer.

* Jag fick reda på senare att det var långt ifrån rätt. Det borde jag iof förstått själv, men jag var så hög på Sobril i skrivande stund att jag helt enkelt inte funkade.

---

Även detta plitades ned i min dagbok:

Jag är alldeles nyskuren nu. Satte mig i badkaret med ett nytt rakblad. Mycket djupare än vad jag brukar. 61 snitt. Tji fick du, dumma psykbrud som skrev i din blogg att du skurit dig så du nu har "10-15 nya snitt på mina zebraarmar." Jag hatar när folk stjäl Sofia Åkermans uttryck. När folk inte är kreativa nog att komma på egna ord och meningar. För jag är övertygad om att den där idiotbruden inte var en av vännerna som Sofia var med när hon kom på det där uttrycket. Hur jag kan vara så säker? Ja, det skiljer väl ungefär sex år emellan dem.

Kami står och skäller vid dörren. Jag skall ta och tvätta rent mina sår nu och ta på mig kläder som döljer. Tvätta rent i badrummet, bort med allt blodet. Fast först skall jag ta en hel sobril. Jag tog en halva tidigare och jag är livrädd för att bli beroende, men när självmord är tanken som tar störst del i min hjärna är ett litet beroende en skitsak, eller hur?

Som ni nog märker börjar jag öppna mig ännu mer här i bloggen. Det visar sig väl senare ifall jag