Jag känner mig så jävla värdelös. Som att jag återigen fått bevis på hur lite jag faktiskt betyder för andra människor. Hur kan jag fortsätta vara så naiv och tro att människor faktiskt bryr sig om mina känslor? B vet precis hur jag känner, och vi har pratat om det massa gånger. Ändå stampar på bara på det och verkar skita fullständigt i hur jag faktiskt mår. Och jag är väl dum i huvudet, men min ångest ökade med hundar när jag satt i vardagsrummet och hörde B och O inne i mitt sovrum. De låg tillsammans i min säng. Det kändes som att jag ville ta en kniv och sticka in den i magen på mig eller nåt. Jag sa till och med till dem att jag inte ville att de skulle ligga där. Två eller tre gånger. Uppenbarligen gav de blanka fan i vilket. Det slutade med att jag sov på badrumsgolvet och somnade till ljudet av skratt och prat från mitt sovrum. Så dåligt har jag inte mått på riktigt riktigt länge.