Örebro är så jävla obehagligt. Alla känner alla. Jag borde rymma. Bosätta mig i Tokyo. Eller i Vince Neils säng för den delen. Alla jävlar är ihoplänkade på nåt sätt och det skrämmer mig.

Jag vet inte varför det stör mig så mycket. Varför jag blir så rädd. Skulle tro att det har att göra med gymnasiet. Jag vill verkligen inte träffa de där som gick i min klass. Vill inte visa upp min sönderskurna kropp och få dem att förså hur misslyckad jag faktiskt blev. Och jag kommer ihåg allt snack som gick om mig. Om att jag drack massa öl. Alltså... nej, fyfan. Jag hatar den delen av mitt liv och jag vill inte ha de människorna inpå mig igen.

Jag vill att människorna jag möter nu skall döma mig för den jag är nu och inte för den jag var då. Jag var blåst. Dum i huvudet. Så borta av min ångest att jag inte var mig själv - nånsin. Idag är jag mycket starkare och bättre.

Jag vill inte att de skall se hur uppsvälld jag blivit och börja prata om det.


Gah. Jag hatar när jag tänker för mycket.