Mamma och pappa ringde precis. De började sjunga för mig och jag praktiskt taget skrek Sluta!! Födelsedagssånger för mig har alltid gett mig ångest. Antagligen för att allt brukade kännas så fejkat. Folk som kom och firade mig för att de var släktingar. Men vilka brydde sig på riktigt? Om man tog bort tvånget, vilka skulle fortfarande ha kommit?
Ja, jag har alltid tänkt jävligt mycket.

"Funkar det bra?" ville mamma veta.
Jag hatar när de frågar mig hur jag mår och hur jag har det när dem är i Spanien. Jag vill inte förstöra deras semester samtidigt som jag får ångest av att ljuga för dem.
"Det funkar" blev mitt svar och det är precis så det är. Det funkar, varken mer eller mindre, och det är tack vare Linda det funkar. Utan henne... Shit, jag vill inte ens tänka på det. Det skulle inte gå alls.
"Hur var det i lördags då?"
Ännu en svår fråga att besvara.
"Det var bra först."
"Först?"
"Jaa... Det blev lite strul... Men det funkar."
Mamma lät minst sagt bekymrad när hon lade på och nu sitter jag här och förbannar mig själv för att jag förstört hennes och pappas dag.