jag mår sådär riktigt fint just nu. har inte skurit mig på över en vecka och det känns så stort. jag känner mig stolt över mig själv. och just nu är jag mer klar i skallen än vad jag varit på länge och jag vet att det beror en hel del på bexx och hur hon lyckas få upp mig när jag är nere.

jag föraktar den sidan av mig som jag visar så mycket av här i bloggen. den ytliga sidan. när jag tjatar på om alla heta karlar hela tiden. när jag får mig själv att framstå som ytlig och pantad.
men det är så enkelt att leka bakom en mask av ytlighet. att gå och drömma om vince neil och mike monroe istället för att våga möta verkligheten. för just  nu är min verklighet jävligt jobbig.

jag går omkring och törstar efter kärlek. jag vill bli kär. lyckligt kär. ligga i soffan i timmar och bara mysa. tala om allt, lyssna på bra musik, ha det trevligt. ja, jag törstar verkligen.
och samtidigt är jag så jävla rädd. sen syd krossade mitt hjärta i julas har jag levt med en övertygelse om att jag aldrig nånsin igen kommer kunna bli kär. det jag hade med syd var så intensivt och vi blev båda kära praktiskt taget genast. det är som att min chans till kärlek är förbrukad, förstår ni hur jag menar?

dessutom är jag helt övertygad om att ingen nånsin kommer orka med mig. min störning. allt det intensiva med mig. mina ärr. min självdestruktivitet. alla dumma jävla saker jag ägnar mig åt.

och just därför är det så mycket lättare att leva i min värld av ytlighet och drömmar om att få träffa mike monroe och fria lite sådär. hah.


gå in i mig. insidan. jag är inte helt rutten.