Jag mår som bäst när jag är ute med hundarna i parken och leker. Vi var precis ute på promenad i blåsten och innan vi gick in släppte jag dem lösa i parken. Kiba är okej, han går aldrig fram till andra hundar och ytterst sällan till människor. Han håller sig på avstånd. Kami däremot springer fram till nästan vem som helst, ivrig att få hälsa. Höll stenhård koll på honom och dessutom blir han så trött efter ett par rundor som Kibas svans, så då kan jag få tag på honom på en gång när han försöker fly.

Vi lekte runt bland löven och det finns ingenting som får mig att må bättre än det - att leka med hundarna när dem är okopplade. Kami börjar komma när jag ropar på honom och han blir alltid lika stolt när han får beröm. När Syd och jag var tillsammans brukade jag släppa hundarna lösa varje dag. När det tog slut mellan oss och min livsgnista försvann, försvann också den dagliga leken. Men jag blir vara starkare och starkare och skall försöka återuppta det nu igen. Det är bra för oss alla tre.