så jävla dumt
jag hatar mig själv för hur jag dras till patric (jag är så öppen att det nästan är läskigt. men hur stor är liksom risken för att han skulle läsa min blogg?). han får sig själv att framstå som en dryg, arrogant, rockstjärna-kåt-drömmande skitstövel (eller så är det jag som lägger in för mycket ilska i det hela?).
det finns en tjej, s som jag ändå är intresserad av. hon var här för ett tag sedan. vi myste i soffan och så. det var så fint. men jag vågar inte göra något mer för att jag går och tänker på den där jävla patric! det är så jävla sjukt! jag har träffat honom en gång. då var han helt... bedårande. men efter det... på internet, har han varit så förbannat dryg. dras jag till honom för att han innebär en sån enorm utmaning för mig?
inatt när jag skulle somna låg jag och tänkte på s och hur glad hon gör mig. jag önskar att jag bara kunde strunta i patric och se vad som skulle hända om jag och s fick en chans att... att utveckla... det hela.
samtidigt vill jag det inte. varför? för tänk om patric helt plötsligt skulle inse att han faktiskt är intresserad av att träffa mig? VARFÖR I HELVETE DRAS JAG SÅ MOT HONOM?! jag vill inte vara sån. jag vill inte leva att liv efter nån annans regler och villkor. jag vill vara fri, inte förlora mig själv. så sluta upp med det här nu mana, innan jag dunkar in skallen på dig!!
dessutom är s så skör. jag är en bulldozer. jag vill inte krossa henne. hon är en alldeles för fin människa för det.
ändå kan jag inte låta bli att flina när jag får sms som denna:
söt är du, jag vill träffa dig. helst nu
det finns en tjej, s som jag ändå är intresserad av. hon var här för ett tag sedan. vi myste i soffan och så. det var så fint. men jag vågar inte göra något mer för att jag går och tänker på den där jävla patric! det är så jävla sjukt! jag har träffat honom en gång. då var han helt... bedårande. men efter det... på internet, har han varit så förbannat dryg. dras jag till honom för att han innebär en sån enorm utmaning för mig?
inatt när jag skulle somna låg jag och tänkte på s och hur glad hon gör mig. jag önskar att jag bara kunde strunta i patric och se vad som skulle hända om jag och s fick en chans att... att utveckla... det hela.
samtidigt vill jag det inte. varför? för tänk om patric helt plötsligt skulle inse att han faktiskt är intresserad av att träffa mig? VARFÖR I HELVETE DRAS JAG SÅ MOT HONOM?! jag vill inte vara sån. jag vill inte leva att liv efter nån annans regler och villkor. jag vill vara fri, inte förlora mig själv. så sluta upp med det här nu mana, innan jag dunkar in skallen på dig!!
dessutom är s så skör. jag är en bulldozer. jag vill inte krossa henne. hon är en alldeles för fin människa för det.
ändå kan jag inte låta bli att flina när jag får sms som denna:
söt är du, jag vill träffa dig. helst nu
Kommentarer
Trackback