psykotisk borderline-hora
jag vet inte om jag kommer kunna somna. jag är sönderskuren igen. ett par veckor utan skärande och ikväll trillade jag dit igen. blod överallt. hela sängen är nedblodad, dagbokens sidor är rödfärgade och jag såg alldeles nyss att jag även råkat bloda ned belses bok om nikki sixx. bara hon inte blir sur. just nu skulle jag vilja messa henne. eller ringa. och säga hur mycket jag älskar henne och förklara att det är hon som håller mig uppe ur galenskapen just nu. utan henne - hennes skratt - skulle jag inte orka kämpa som jag gör.
jag läser i nikki sixx boken och efter bara några sidor känner jag igen mig själv. så mycket. han skriver om en av alla sina psykoser och det är däri jag finner mig själv. psykosen jag befann mig i sommaren 2006.
"efter att jag söp igår kväll - eller var det ikväll - blev jag än en gång övertygad om att folk skulle komma och ta mig. det var mer än bara skuggor och röster... det var verkligt, och jag var livrädd ändå in i märgen."
"det slutar alltid med att jag hamnar i garderoben i sovrummet --- det är mer än en garderob - det är min fristad. --- jag vet att där inne är jag trygg, åtminstone tills jag blir alltför hög. jag kan inte vara ute i huset - det finns för många fönster och jag vet att jag är bevakad."
jag brukade ha mina persienner neddragna hela dagarna och nätterna. jag kunde inte låta det vara uppdraget. låta de som bevakande mig se att jag var där. jag visste inte vilka dem där var, men jag visste att de var ute efter mig. att de en dag skulle komma och ta mig.
jag minns en gång då det ringt på dörren. det förstörde resten av min dag. skräckslagen hade jag kastat mig in i köket. satt mig framför kylen/frysen i hukande ställning och vaggat fram och tillbaka. jag vågade inte resa mig upp för just den dagen hade jag mått okej och låtit persiennerna vara uppdragna.
men jag knarkade inte, som nikki. jag var bara sjuk. att det skulle krävas en knarkares dagbok för att jag skulle känna igen mig själv.
jag läser i nikki sixx boken och efter bara några sidor känner jag igen mig själv. så mycket. han skriver om en av alla sina psykoser och det är däri jag finner mig själv. psykosen jag befann mig i sommaren 2006.
"efter att jag söp igår kväll - eller var det ikväll - blev jag än en gång övertygad om att folk skulle komma och ta mig. det var mer än bara skuggor och röster... det var verkligt, och jag var livrädd ändå in i märgen."
"det slutar alltid med att jag hamnar i garderoben i sovrummet --- det är mer än en garderob - det är min fristad. --- jag vet att där inne är jag trygg, åtminstone tills jag blir alltför hög. jag kan inte vara ute i huset - det finns för många fönster och jag vet att jag är bevakad."
jag brukade ha mina persienner neddragna hela dagarna och nätterna. jag kunde inte låta det vara uppdraget. låta de som bevakande mig se att jag var där. jag visste inte vilka dem där var, men jag visste att de var ute efter mig. att de en dag skulle komma och ta mig.
jag minns en gång då det ringt på dörren. det förstörde resten av min dag. skräckslagen hade jag kastat mig in i köket. satt mig framför kylen/frysen i hukande ställning och vaggat fram och tillbaka. jag vågade inte resa mig upp för just den dagen hade jag mått okej och låtit persiennerna vara uppdragna.
men jag knarkade inte, som nikki. jag var bara sjuk. att det skulle krävas en knarkares dagbok för att jag skulle känna igen mig själv.
Kommentarer
Postat av: Belse
Du kan alltid ringa. Jag svarar.
Jag älskar dig med.
Postat av: mana
men du behöver sova när du har småbarn att ta hand om <3
Trackback