Okej, jag skall försöka
Igår då. Det var en helt underbar kväll. Jag, Bels, Linda och Ollonet satt ute på balkongen och bara pratade och hade allmänt mysigt. Jag trivs så jävla bra med dem alla tre och är så glad för att dem inte har lämnat mig ännu.
Men sen så svängde allting. Linda skulle gå till bussen nångång vid två och Ollonet följde henne dit. När han kom tillbaks igen ringde hans kompis X som tog sin cykel och pallrade sig iväg hit. Vad som hände där och då tänker jag inte ta upp i den här bloggen. Det är för... starkt. Och personligt, men jag kommer troligtvis skriva om det i psykbloggen för jag behöver få ur mig det.
Hur som helst hände det saker som gjorde att det slog slint i skallen på mig. Vi satt i soffan allihop. Ollonet med armen om Bels (sötnosar) och jag bredvid X. Så small det till i huvudet - jag pallade inte mer - och reste mig upp och gick in i badrummet. Bels förstod genast att jag inte gick det för att kissa och jag hann inte ens låsa dörren innan hon var hos mig.
Jag satt i badkaret. Paralyserad av skräck. Vågade inte ta mig därifrån. Tillslut ledde Bels mig till sovrummet där jag kröp ned under täcket med hundarna och slog på Mechanical Animals-skivan med Manson och först då kände jag mig trygg (under mina tre år på högstadiet var det främst denna skiva jag lyssnade på flera timmar varenda dag och brukade gråta mig till sömns för att jag inte hade några verkliga, äkta vänner. Bara såna som bara brydde sig om sitt. Det var bokstavligt talat den skivan som höll mig vid liv. Så ni fattar nog att den är... stark för mig).
Bels gick ut i vardagsrummet och pratade med dem. Jag vet inte alls hur hon förklarade nånting, men hon skickade i alla fall hem dem. Men den där jävla X stod i dörröppningen och försökte prata med mig och ville att jag skulle komma ut i hallen och säga hejdå och paniken bara växte inom mig.
När de gått höll Bels om mig medan jag tjöt sönder mig själv. Det var så skönt att få gråta ut och bli omhändertagen. Att bli ombrydd.
Idag har jag varit helt körd av ångest och varit livrädd för att Ollonet skall vara arg på mig. Dels för att jag antagligen betedde mig svinit mot hans bästa vän och dels för att han skall hata mig för att jag är en idiot som får massa psykattacker. Det var första gången han fick vara med om en.
Jag skall lägga mig i badkaret nu. Bubbel. Läsa och dricka vatten. Jag mår så jävla dåligt. Hatar det här. Hatar allt. Hatar mig. Fan. Och jag hatar när ni inte förstår.
Oh, how I long for the deep sleep dreaming
Men sen så svängde allting. Linda skulle gå till bussen nångång vid två och Ollonet följde henne dit. När han kom tillbaks igen ringde hans kompis X som tog sin cykel och pallrade sig iväg hit. Vad som hände där och då tänker jag inte ta upp i den här bloggen. Det är för... starkt. Och personligt, men jag kommer troligtvis skriva om det i psykbloggen för jag behöver få ur mig det.
Hur som helst hände det saker som gjorde att det slog slint i skallen på mig. Vi satt i soffan allihop. Ollonet med armen om Bels (sötnosar) och jag bredvid X. Så small det till i huvudet - jag pallade inte mer - och reste mig upp och gick in i badrummet. Bels förstod genast att jag inte gick det för att kissa och jag hann inte ens låsa dörren innan hon var hos mig.
Jag satt i badkaret. Paralyserad av skräck. Vågade inte ta mig därifrån. Tillslut ledde Bels mig till sovrummet där jag kröp ned under täcket med hundarna och slog på Mechanical Animals-skivan med Manson och först då kände jag mig trygg (under mina tre år på högstadiet var det främst denna skiva jag lyssnade på flera timmar varenda dag och brukade gråta mig till sömns för att jag inte hade några verkliga, äkta vänner. Bara såna som bara brydde sig om sitt. Det var bokstavligt talat den skivan som höll mig vid liv. Så ni fattar nog att den är... stark för mig).
Bels gick ut i vardagsrummet och pratade med dem. Jag vet inte alls hur hon förklarade nånting, men hon skickade i alla fall hem dem. Men den där jävla X stod i dörröppningen och försökte prata med mig och ville att jag skulle komma ut i hallen och säga hejdå och paniken bara växte inom mig.
När de gått höll Bels om mig medan jag tjöt sönder mig själv. Det var så skönt att få gråta ut och bli omhändertagen. Att bli ombrydd.
Idag har jag varit helt körd av ångest och varit livrädd för att Ollonet skall vara arg på mig. Dels för att jag antagligen betedde mig svinit mot hans bästa vän och dels för att han skall hata mig för att jag är en idiot som får massa psykattacker. Det var första gången han fick vara med om en.
Jag skall lägga mig i badkaret nu. Bubbel. Läsa och dricka vatten. Jag mår så jävla dåligt. Hatar det här. Hatar allt. Hatar mig. Fan. Och jag hatar när ni inte förstår.
Oh, how I long for the deep sleep dreaming
Kommentarer
Postat av: Elinleticia
Känner alldeles för väl igen känslan av att ingen ska se när man blir katastrof. Fan Mana, jag har tänkt på dig hela dagen. Formulerat brev om och om igen. Läskigt att skriva för då blir det ju ...riktigt....allting som är jobbigt som man går och bär på
Postat av: Ceriadwen
Stackars gumman, jag är ledsen att läsa att du mår så dåligt och jag tänker på dig. Tack och lov att Belse finns och tar hand om dig!
Trackback