Nothing's turning out the way I've planned
Jag tänker
om jag inte orkar mer. Vad händer då?
Hur ger man upp utan att dö? För jag vill inte dö, men jag är trött på att kämpa i motvind.
Jag vill skrika ut hur jag känner. Och jag skriver. Skriver i min blogg så att folk kan läsa. Men är det egentligen någon alls som förstår hur illa däran jag är? Om det var någon annan än jag som mådde såhär. Och jag kunde se in i personens hjärna och tankar... om jag brydde mig om den personen skulle jag inte lämna en ensam en sekund.
Jag är äcklig.
Hela jag har gjort ont idag, det är du och att du mår dåligt. Och jag kan inte sluta tänka på dig. Jag pratade precis med Freddi att jag vill åka upp till dig. Finnas för dig. Även om det bara är att hålla i handen och hjälpa dig med det du behöver hjälp med. Men så bröllopet. Men jag vill så gärna. Längtar efter att träffa dig. Jag vet att du är illa däran nu. Så ett paket kommer inom kort för att dämpa lite...älskar dig
Grejen är den -i alla fall för mig- att man måste lämna för att visa att man bryr sig. Låta personen läka själv, men med stöd. Lite som en mamma som hela tiden vill vaka över sitt barn, men vid något tillfälle måste säga "okej då, gå ut men var hemma senast tio".
Om jag fick skulle jag mobilisera en hel arme med människor som kom och tog hand om dig. Om de inte lyssnade skulle jag tvinga dem att lyssna. Finnas där hela tiden och ta över varenda liten sak. Men i slutändan skulle det inte gynna dig.. jag tänkte så jävla mycket på det här inatt. Inte bara dig, men människor överhuvudtaget. Vi kanske behöver dra upp oss själva ur mörkret utan hjälp, medan våra älskade "bara" stöttar? Jag vetefan om det är så för alla, men det var nog det jag behövde.. kanske du också.
Jag svamlar. Men du fattar nog vad jag försöker säga. Vi saknar dig, allihopa, och kommer stötta dig genom allt, på alla sätt vi kan och får.
Jag älskar dig, glöm inte det.
