Var finns killarna? Ofta när det talas om exempelvis självskadebeteende, bulimi, anorexi etcetera så nämns bara tjejerna. Det är knappast jämställdhet och får långt ifrån killarna som lider av dessa saker att må bättre.

När jag var på ett av de två DBT-mötena berättade kvinnan som höll i mötet att dem inte har en enda kille på DBTn här i Örebro.
"Varför då?" undrade min mamma. "Är det bara tjejer som har borderline?"
Nej, så är det ju inte. Däremot dras killarna oftare till våld medan tjejerna mera agerar ut sin ångest mot sig själva istället. Vilket leder till dagens sanning: tjejerna hamnar på DBT, killarna i fängelse.

Det är så jävla tragiskt och jag går inte med på att det skall vara så. Och nu när jag läser i Sofia Åkermans blogg om "självskadade kvinnor" känner jag båda glädje och sorgsenhet. Glädje för att hon faktiskt kämpar för oss med dessa problem, sorgsenhet för att de av oss med kukar helt plötsligt inte finns längre. Även om det är en väldigt liten del av självskadarna som är killar så är det fan inte okej att de glöms bort! Det ökar ju bara på ångesten ännu mer!