Just nu orkar jag inte riktigt leva. Vill ni veta en hemlis? Det är egentligen ingen hemlis längre för jag berättade om den för i alla fall Bels och Linda i fredags när jag hade druckit.
Nåväl, här kommer den:

---

Jag vet att jag är på väg åt helvete. Alla tecknen finns där och skiten som hände i fredags/lördags bevisar det bara ännu mer. Jag begår praktiskt taget samma misstag som jag gjort så många gånger förr, och ändå kan jag inte låta bli. Jag vågar helt enkelt inte stoppa det. Jag är för rädd för det. Helt enkelt livrädd.

Bels är med några vänner (?) och grillar och har det mysigt vid Lögarn. Jag ser det som ett framsteg att jag inte går under av ångest. Ångest som kommer av rädslan att hon skall inse hur mycket bättre alla andra är än mig och därför lämna mig. Samtidigt vet jag att det inte är ett framsteg. För anledningen till att jag inte bryr mig just nu är att jag är på väg käpprätt åt helvete.

Jag har bestämt mig för att vara ensam den här veckan (tills Bels kommer i helgen). Bara vara hemma och läsa, skriva och ta promenader med hundarna. Det visar att jag på ett sätt ändå försöker stoppa det destruktiva händelseförloppet. Men om jag vågade stoppa det helt skulle jag tvingas göra så mycket mer. Exempelvis inte dra hem till Ollonet i helgen för jag vet att jag kommer supa mig full för att bli sådär underhållande och glad som jag blir just då.

Men jag kan inte. För jag vill inte att alla skall lämna mig. Innerst inne vet jag att dem inte kommer lämna mig. Det är i alla fall vad dem säger. Fast frågan är om det verkligen är sant. Om jag ständigt var den där nykta, trista Manan. Skulle dem inte dra då tillslut?

Linda säger att jag inte skall göra nåt dumt och jag lovar er (eller egentligen inte er, men jag lovar) att jag inte kommer ta livet av mig. Jag har mina hundar och jag älskar dem mest av allt i hela världen. Ibland när jag ser på dem känns det som att mitt hjärta skall brista. Jag skulle göra allt jag kan för att hålla dem lyckliga och friska.

När människor tycker att mina hundar är jobbiga eller när de inte vill ha dem i  knäet - exempelvis - så blir jag så jävla ledsen. För det mina hundar vill ha är kärlek. Smekande händer i pälsen. Det är så lätt att glädja hundar och jag skulle aldrig kunna vara vän med någon som ogillar de viktigaste varelserna i mitt liv (+ Bels). Visst, det må vara jobbigt att jag inte kan komma och hälsa på hos folk som inte låter hundarna vara hos dem, eller att jag inte kan göra si och så för att jag har mina hundar... men för mig är det värt det. För tro mig när jag säger detta: Om jag inte hade haft mina hundar när Syd gjorde slut så hade jag tagit livet av mig. Fatta det.

Jag är så instabil och huden är tunn som bibelsidor - om inte tunnare. Och just nu går jag mest och väntar på att botten skall nås - så jag kan börja bygga upp mig själv igen. Men fatta så jävla rädd - och sårbar - jag är just nu.