Det där föraktet igen
Jag föraktar mig själv som mest när hundarna slickar i sig av mitt blod. Satte mig i badkaret. Skar sakta. Benet. Insåg att jag inte skulle palla med att bada. Läsa. Så jag gick upp igen och insåg efter ett tag att jag blodat ned golven och mitt jävla överkast. Det som är nytvättat. Kom in i badrummet igen och såg att även min nytvättade - vita - morgonrock var nedblodad. Jag är så jävla klantig. Så jävla äcklig.
Känner igen det där. Blir illamående bara jag tänker på det. När jag försökte ta livet av mig satt min Maddox och slickade upp blod på golvet och jag kunde liksom inte resa mig och ta henne därifrån. Jag har aldrig känt mig så smutsig som då. Sen tar ju inte ångesten hänsyn till städiver direkt. Så kan jag vakna upp efter ett ångestanfall och inse att lägenheten är en röra. Det känns som det var någon annan än jag. Men mitt i skiten så är det bara jag. Jag med stort J. Jag hatar kluvenheten i ångesten. Ibland ser jag mig själv genom mina egna ögon och spyr av att se mig frossa och bete mig. För det är inte jag. Men det är ju jag. ...
<3
