Jag vet att jag inte har nåt att göra med vad Bexx och O gör. Jag borde inte ens bry mig, men det känns som att hon återigen har brutit ett stort löfte mot mig. Kanske egentligen inte ett löfte, men hon visste hur dåligt jag mådde av det. Felet är att folk har en tendens att inte riktigt ta mig på allvar. Men säger jag att jag mår skit av någning, så är det så. Tar mina såkallade vänner mig inte på allvar då så är det fan inte jag som skall behöva lida.

Och jag borde inte bry mig om att Linda får lära känna Ollonet mycket bättre än mig. Jag borde vara glad, men jag kan inte. För det är så hela mitt liv har varit. Jag presenterar två personer för varandra och hamnar själv i skuggan. Den här ständiga kampen om att passa in och vara älskad för den jag är, tär så mycket på mig.

Nu tjuter jag som fan igen. Är så trött på detta jävla tjutande. Minns alla gånger jag låg i sovrummet och grät och Syd inte gjorde nånting. Han fortsatte med det han höll på med innan jag började gråta. Natten som gick var en så stark påminnelse om det. Och återigen börjar jag tänka på hur jävla dålig och värdelös jag faktiskt är.

Det är så lätt att byta ut mig mot någon som är frisk.