När jag fick en liten flickkusin blev jag överlycklig. Jag var sju år och tycket att hon skulle heta Annika efter Annika i Pippi, eftersom hennes brorsa hette Tommy. Tyvärr tyckte inte hennes föräldrar som jag.

  Redan från början hade jag massa planer på vad jag skulle göra med henne. Använda henne som en såndär sminkdocka och klippa hennes hår och sätta upp det i tuffa frisyrer. Jag älskade hennes brorsa Tommy, men det var speciellt med en liten flicka. Mina andra tjejkusiner var så många år äldre än mig så jag hade ingen riktig kontakt med någon av dem.

Flickan fick namnet Rebecca och jag tyckte att det var det vackraste namn jag någonsin hört.

  Rebecca hade blont hår och stora, runda äppelkinder och det sötaste barn jag nånsin sätt. Jag önskade inom mig att hon var mitt barn, att jag alltid skulle få ta hand om henne och se till att hon var glad och nöjd. Välja hennes kläder och helt enkelt använda henne som en levande docka. De lykligaste dagarna i min tidiga barndom var när vi träffade Tommy och Rebecca så jag fick leka mamma en stund.

  När jag gick i sjätte klass åkte min familj, Rebeccas familj och min farmor och farfar (Rebeccas mormor och morfar) till Rhodos. Jag var så glad för att vi skulle åka allihopa tillsammans och även min dåvarande bästis Alice var med.

  Tyvärr var Rebecca redan från början en ganskla dryg unge. Hon betedde sig ungefär som jag skulle kunna föreställa mig att Paris Hilton betedde sig när hon var ett barn. Fick hon inte som hon ville kunde hon vara riktigt elak och jag minns att jag och Alice hade det väldigt jobbigt med henne där nere och att jag flertalet gånger kände mig väldigt sårad. Samtidigt dyrkade jag fortfarande den där lilla skitungen och ville inget hellre än att hon skulle må bra.

  Under födelsedagar fällde hon ofta kommentarer om den äckliga banantårtan som vi alltid serverade. Gnällde och blev sur för att vi aldrig serverade någon tårta som hon tyckte var god. Jag rasade inombords, förstod inte hur hennes föräldrar och farmor och farfar kunde låta henne hålla på sådär. Jag tog det väldigt personliget eftersom jag själv oftast varit med och gjort tårtan och jag har aldrig tyckt att man säger elaka saker till andra, om de inte bett om personens åsikt.

Hon sov ganska ofta över hos mig, men ju äldre hon blev desto surare uppträdde hon. Jag försökte med allt för att göra henne glad, men det tycktes nästan aldrig duga. De gånger hon var glad satt hon och skrattade tills alla andra i hennes närhet skrattade med henne. Rebecca har alltid haft ett smittande skratt som inte går att annat än älska (om man inte är hon).

Jag har alltid älskat paket och varje jul brukade jag önska mig pennor, block, pocketböcker, brevpapper, bokmärken och andra billiga saker. Jag tror att jag var femton år första julen farmor och farfar valde att slå in flera av mina julklappar i samma paket för Rebeccas skull. Hon brukade bli jättesur varenda julafton när jag öppnade alla mina paket, för medan jag önskade mig billiga saker ville hon ha dyra grejer, och fick självfallet färre paket än mig. Så för att inte Rebecca skulle bli sur valde farmor och farfar som sagt att slå in flera saker i samma paket till mig. Att jag skulle bli ledsen och ta illa upp var det ingen som ens verkade reflektera över. Jag var alltid väldigt snäll när jag var liten och sa ytterst sällan ifrån, men inombords gick jag sönder. Hela den där paketgrejen var för mig ett bevis på vad jag alltid trott - att farmor och farfar värderade Rebecca högre än mig.

  Jag berättade detta för Rebecca för några veckor sedan. Jag ville att hon skulle få veta hur jag alltid väjt undan för hennes lycka.

"Varför sa du inget för då?" frågade hon efter att jag berättat.

Hon förstod med andra ord inte, att vad jag alltid gjort, var att slå undan mig själv och min egen glädje för att göra henne glad. Hela min barndom gjorde jag på samma sätt (precis som jag gjort med min brorsa).

Som ni ser har Rebecca alltid varit väldigt viktig för mig, men den senaste tiden har jag börjat säga emot. Inte bara mot henne utan mot alla som på något sätt fått mig att känna mig liten och mindre viktig.

  Jag dör inombords varje gång hon struntar i min glädje för att själv nå lycka. Många försöker bortförklara det med att hon är så pass ung, hon är ju bara femton än så länge, men jag kan inte se det så. Jag har alltid tänkt på andra i första hand och när en av de viktigaste personerna i mitt liv beter sig som att jag och min lycka inte spelar någon roll... ja, då mår jag skit helt enkelt.

Efter vårat stora bråk för några veckor sedan kände jag att jag ändå kunde förlåta henne, för efter allt jag offrat för henne vill jag inte att hon skall försvinna. Men i lördags drog hon ur mitt hjärta ur kroppen och stampade på det om och om igen. Jag låg i badrummet och grät medan hon låg i sängen tillsammans med Olle fast jag bett dem att inte göra det. Fastän jag bett henne att sluta flirta med honom hela tiden. Fastän hon visste hur skit det fick mig att må.

  Samtidigt gjorde det så ont att Olle hela tiden verkade gilla hennes uppmärksamhet. Återigen fick jag ett "bevis" för att hon alltid är ettan och jag tvåan. (Det går tillbaks några månader i tiden då Ollonet och jag komplicerade saker litegrann och han helt enkelt... ja, ratade mig). Och att två människor som betyder så otroligt mycket för mig, bara struntade i min ångest och låg där tillsammans i min säng och skrattade... det gjorde - och gör fortfarande - så förbannat ont. Jag kämpar mot tårarna när jag skriver det här.

  På söndagen undrade jag varför Rebecca aldrig skickat ett sms och frågat hur jag mådde.

"Varför frågade du inte hur jag mådde då?" ville hon veta och pang! så började det själsliga såret att blöda igen. Varför jag inte frågat hur hon mådde? För att hon var den som spenderade kvällen med att skratta i mitt hem medan jag låg i badrummet och grät och inte ville kämpa mera.